Gränssättning och rebranding – att omforma sin yrkesidentitet

Allt hänger ihop, på ett eller annat sätt. Ändå kan det ta sådan jäkla tid innan man lyckas pussla ihop de där förbaskade pusselbitarna så att man äntligen kan se helhetsbilden framför sig. Och bara några veckor efter min rätt smärtsamma insikt om min ostrukturerade försäljningsprocess var det dags igen då ett samtal med en rekryterare utlöste en smärre identitets- och yrkeskris.

Jag har en del saker jag försöker lägga bakom mig. Inte förtränga, men lägga bakom mig som i att inte hela tiden komma tillbaka till delar av mig. Minnen, händelser och erfarenheter som faktiskt ligger i det förflutna.  Den här insikternas vår/sommar har dock verkligen fått mig att inse att här finns det fortfarande ett stort jobb att göra vad gäller mitt mindset, min inre dialog med mig själv – och framför allt när det kommer till min externa dialog och kommunikation med omvärlden.

Jag har varit utbränd, alltså martyrar jag

En erfarenhet jag önskar att jag kunde sluta återkomma till är att prata om min utbrändhet. Jag vet i ärlighetens namn inte hur realistisk den målsättningen är eftersom delar av mig helt krasade sönder där och då, men jag skulle åtminstone vilja hitta ett sätt att när jag ändå hamnar där i diskussioner inte fastna.

Jag vill inte definieras av vad som hände, inte definieras av min historik – samtidigt kommer jag på mig själv i tid och otid med att dra referenser till hur jag gick in i väggen.  Det är och blir ofta ett väldigt felaktigt fokus. Kanske också ett sätt att undvika att ta ansvar för nuet? Om jag kan skylla på jobbiga saker som hänt i livet tidigare, då har jag väl ändå en ursäkt för mina tillkortakommanden just nu, eller?

Det här senaste året har det ju varit synnerligen populärt att skylla på pandemin när något gått fel. Jag vill ju inte göra det, men när jag nu ändå gör ett mentalt bokslut över det gångna året så tvingas jag konstatera att pandemin ändå utgör en starkt bidragande faktor till att jag kanske stannat lite för mycket i det förflutna. Det är svårt att gagga sig kvar vid gamla minnen när man är upptagen med att skapa nya, men i mitt fall har jag istället fastnat i ett slags lamslagenhet. Jag har dragit mig undan folk när jag egentligen borde gjort precis tvärtom. Och jag har vattnat mina gamla rabatter istället för att våga plantera nytt och ha tillit till det som växer.

Mitt liv som kommunikationschef

En gång i tiden var min högsta dröm att bli kommunikationschef. Det var liksom grädden på moset och – i min dåvarande värld – det finaste man kunde klättra till i min bransch. Tänka sig: att alltid vara efterfrågad, ha en bra lön och kunna segla in lite avslappnat snygg på kontoret. Jobbiga tidiga morgnar och sena kvällar men även känna tillfredsställelsen från lyckade lanseringar, kampanjer och krishantering.

I skrivande stund har jag precis tackat nej till att gå vidare i rekryteringsprocessen till en utmanande roll som kommunikationschef. Det är andra gången det här året som jag gjort det. Den här gången tackade jag dock inte bara nej och gick vidare med livet utan slungades faktiskt in i en smärre akut yrkes- och identitetskris.

Det var rekryterarens förtjänst. Antagligen var hon precis vad jag behövde, vår diskussion där vi båda pratar samma yrkesspråk den utlösande faktorn som gjorde att det där ”aha” – ögonblicket uppstod. Så enkelt, så himla självklart men ändå har jag irriterande nog inte lyckats sätta ord på det förrän nu.

För det var först när vi diskutera vad jag vill, vilka roller jag trivs i och hon replikerade till mig att jag ju har strategisk höjd och affärsförståelse och ju inte ”bara” är producent som pusselbitarna bara regnade ner runtom mig.

Plötsligt insåg jag varför det varit (och fortfarande är!) svårt för mig med den här direkta försäljningen, ty jag är fortfarande förföljd av mitt förflutna inom pr-och finans. Fortfarande förföljd av duktiga flickan som ville projektleda och koordinera och har ett CV som är skräddarsytt för en roll som kommunikationschef. Det är givetvis inte rekryterarnas fel att de ser det och hör av sig. 

Samtidigt som delar av den insikten nog funnits ett bra tag så har jag liksom inte lyckats användas den på ett konstruktivt sätt.

Mitt sätt, försvarsstrategi mot omvärlden kanske, har snarare varit att förminska mig själv. Om jag inte berättar om allt jag faktiskt kan så kan jag istället ”bara” kalla mig skribent. Då är det ingen som kommer att förvänta sig av mig att jag också ska jobba med de där delarna som ger mig ont i magen. IR, PR, pressjour och tvingas pitcha gentemot media (en vacker dag ska jag för övrigt skriva ett inlägg också om det här med att ”pitcha” mot media). Om jag inte spelar ut mitt fulla register kan istället texten alltid vara min ingång till ett uppdrag. Och beroende på hur kundrelationen utvecklas kan jag vartefter jag blir tryggare med den blomma ut i mitt fulla spektrum.

Gränssättning och rebranding

Mot bakgrunden ovan har jag nu dyrt och heligt lovat mig själv att ta tag i projekt rebranding och gränssättning. För de hänger nämligen ihop. Rejält.

Varje gång jag blir kontaktad om en roll som kommunikationschef triggar äckelegot i mig igång. Chef? Jag? Oj! Har jag verkligen de meriterna?

Och i 9 fall av 10 är rekryteraren dessutom vansinnigt trevlig, sympatisk och duktig. Säljer in rollen på bästa sätt, mjukar upp mitt motstånd. Så är det ändå något som rör sig; en olust som fladdrar till i maggropen. Det var ju en sån där roll som gjorde mig sjuk. Just en sådan där roll som jag KAN ta, skulle kunna glänsa i som också inte alls passar mig. Och det är det här som är så svårt att våga inse. Att bara för att något i teorin skulle ha förutsättningar så är det inte alltid det blir bra i alla fall.

Så följer oftast ett eller några dygn av ångest. Här vet jag redan att svaret kommer och måste bli nej, men den slumrande people pleasern i mig triggar tydligen igång något helt otroligt av att få ett erbjudande. Så även om jag inte vill ha tjänsten och vet att det antagligen skulle sluta i katastrof drar jag mig för att höra av mig och göra rekryteraren besviken. (Som people pleaser är det ju trots allt mitt ansvar att se till att hen löser sitt uppdrag).

Så samlar jag mod. Sover en natt. Vaknar klok, rationell och isklar. Påminner mig om att jag måste leva mitt liv, påminner mig om mina långsiktiga mål och att de just nu faktiskt inte är kompatibla med en anställning.

Så tackar jag nej.

Är ärlig och säger att jag insett att jag inte vill vara i den här typen av pr-och kommunikationsroll. Säger att jag har en del jobb att göra här, men att jag tror att en lämpligare titel för mig att utveckla framöver kanske snarare är som strategisk innehållsrådgivare och skribent. Jag tänkte återkomma till den här processen lite längre fram, men där står jag alltså just nu.

Frihetstörsten och att äga min tid

Mitt krux är ju just en väldigt bred bakgrund med både operativ erfarenhet och strategiarbete. Jag vill inte förringa vad jag kan men någonstans måste jag ju börja tratta ner för att bli begriplig mot omvärlden. I-landsproblem? Förvisso, men det förändrar inte faktum att den här förändrings- och gränssättningsprocessen är svår. Riktigt svår faktiskt.

Min långsiktiga målbild är nämligen inte att konsulta livet ut.

Min personlighet passar (tyvärr) inte i en typisk roll där jag bara ska göra en sak. Och mina drygt tre år som företagare har lärt mig att jag nog har mer entreprenör i mig än vad jag kanske trodde i början. Jag kan inte ”bara” kommunikation utan faktiskt en hel del annat värdefullt också.

Inte heller vill jag vara tillgänglig och sälja min tid till 100 %.

En målsättning jag har är istället att så småningom faktiskt våga mig på att formulera mer konkreta siffror än idag. Att kunna säga ”XX % av omsättningen ska komma från mitt konsultande, XX % av omsättningen ska komma från skrivuppdrag och jag vill renodla dem till områdena XYZ. Och XX % av omsättningen ska komma från min fotoverksamhet och Art by Ambauroras försäljning”.

Givetvis har jag siffror i huvudet, men hösten och framtiden är just nu delvis oviss för mig.

Jag ber för övrigt dig som är trogen bloggläsare om ursäkt för detta något svamliga inlägg. Normalt sett månar jag verkligen om att inläggen som dyker upp här, även de spontana, ska få en redaktörsrunda och vara välformulerade.

Just idag, just det här inlägget lever dessvärre inte upp till den ambitionen.

Just nu måste det (tillfälligt) få bli lite förvirrat.

Just nu rör det på sig för mig på en del nya fronter. Långsamt och osäkert och jag vet inte riktigt vart det tar vägen, men det rör sig. Jag hoppas kunna skriva mer om det framöver, ser generellt framför mig att blogghösten här skulle må bra av att inte vara så pretto och förbaskat planerad alla gånger? Att verkligen försöka skapa kassaflöden och lönsamhet kring en kreativ verksamhet är trots allt något av det svåraste jag jobbat med i hela mitt liv.

Går det ens? Jag ska inte sticka under stol med att jag faktiskt inte vet. Enda sättet att ta reda på det är dock att fortsatt traggla framåt i det tysta. Kanske borde jag just därför också släppa mina egna krav på att tro att jag hela tiden måste drämma till med någon makalös insikt eller analys för att motivera mitt bloggande?

/Malin