Vecka 51/En stund på jorden

”Skriv ett vardagsinlägg någon gång då”,  har jag uppmanat mig själv i en smärre evighet just nu. På basis av framgångarna med att göra det hittills är det onekligen inte min starkaste sida.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skylla den vardagliga bloggtorkan på om jag ska vara helt ärlig. Kanske är det så enkelt som att det är december, dessutom med stor sannolikhet den mörkaste (!) sedan 1934,  året tuggar obevekligen på mot sitt slut och drivkraften att sparka på sig själv just nu är, well, inte så stark.

Decemberdiset. Foto: Malin Strandvall

Det kan eventuellt bero på att Pandemihelvetet (ursäkta språkbruket) fortsatt pågår. Det kan eventuellt bero på att det är så oerhört länge sedan mina högklackade historier i garderoben fick komma ut på festligheter. Det kan eventuellt bero på att mina övriga försök att orka klä upp mig hemma – för mig själv, because I’m worth it! – inte längre känns så motiverade efter X antal månader.

För mig har pandemin inneburit att jag blivit (om möjligt) ännu mer ojämn i mitt sätt att arbeta. Även om jag idag jobbar medvetet med att jämna ut skillnaderna har jag insett att det (tyvärr) är så här jag fungerar: jobbar i intensiva ”jag älskar vad jag håller på med och kan inte sluta just nu” – pass på 16 timmar; hundraprocentigt åtföljda av adrenalindippar. Jag skapar, producerar och levererar med en sällan skådad frenesi och övertygar mig själv om att ingenting är omöjligt.

Självklart kommer jag väl alltid att takta på så här fint?

Och i den grötiga 168 timmars smet som veckorna numera utgör ställer jag inte in eller ställer om – jag bokar istället in och flyttar runt som ett jävla jehu. En timmes jobb där, fyra här, en dag hit, en dag dit.

Så fort jag presterat klart dippar jag. Och I dipparna glömmer jag totalt bort orsakerna till att jag alls dippar. Väl nere på botten trivs jag istället riktigt utmärkt med att sparka på mig själv, kritisera mitt senaste jobb och fundera på varför jag inte gör mer? Inte så himla snällt kanske, men lik förbannat så som jag fungerar.

Det säger sig självt. I dipparna finns gott om tid att blogga, faktum är att det väl finns få tillfällen som hade lämpat sig så väl för ett lagom småputtrigt vardagsinlägg. Men vad sjutton ska jag egentligen skriva om?
Foto: Malin Strandvall

Ännu ett ”så här överlever jag pandemin” – inlägg? Ytterligare en lång tipslista med böcker, musik, film, poddar, träningspass (you name it) som man kan ägna sig åt medan man tuggar fradga av frustration? Jag vill, men ändå inte.  Viljan räcker inte hela vägen.

Så jag ger fan i att ta en bild i timmen. Poserar inte med någon trött kaffekopp i eftermiddagsdisigt fönsterljus och röda läppar.

Jag promenerar istället.

Avdelningen vackrare söndagspromenader. Foto: Malin Strandvall

Likt en vansinnig patient, på flykt från psyket drar jag ner mössan så långt jag kan över ansiktet. Går ut i mörkret för att få gå ifred och bara går och går och går.

Alla affärsproblem är vid det här laget så dissekerade och marinerade som de bara kan bli.

Jag vill inte, orkar inte längre tänka ut innovativa lösningar och nya affärsmöjligheter för att driva passiva intäkter 2021.

Eller jo. En annan del av mig, ambitiösa Malin, vill det så klart också – men inte just nu. Det kommer en sådan tid men den är inte nu.

Jag lyssnar inte på poddar för att lära mig. Vill inte, behöver inte läsa fler böcker, se ytterligare ett webbinarium, lära mig något nytt.

En stund på jorden med Cornelis är mer min lågmälda,  decembermelodi.  Jag varvar den med min husgud Sergej Prokofiev på repeat och högsta volym; stänger av alla övriga intryck.

Den här texten av Alex Schulman summerar nämligen ytterst väl min inställning till Coronaläget just nu.

Det räcker.  Jag begriper inte heller att vi inte är fler som tappar det totalt nu.

Det har givetvis aldrig varit roligt från början, men efter över ett halvår av extrem flexibilitet och kreativitet över gränserna: nej, det är inte roligt längre.

Så ta hand om dig i vansinnet. ”Vårda det”,  höll jag på att skriva men jag skulle kanske snarare vilja uppmana dig att öppna locket och lätta på vardagstrycket du också.  Hang in there! ❤

Coronatrötta hälsningar
/M

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.