De senaste åren har jag allt oftare fått revidera mina gamla sanningar om vad som behövs för att få till det där berömda skrivflowet. Nu kanske vän av ordning bistert vill inflika att det minsann inte finns något som heter skrivflow och att allt i grund och botten handlar om hårt arbete, sittfläsk och disciplin.
Det är givetvis sant. Det är ju trots allt svårt att utveckla ditt språk, din ton och vässa pennan om du råkar tillhöra kategorin människor som är mer förälskade i tanken på ett skrivande liv än själva hantverket.
Cynisk? Kritisk? Jag? Javisst. Dock på goda grunder. Med jämna mellanrum kommer jag nämligen pinsamt nog även på mig själv med att ingå i den senare kategorin.
Bilderna i mitt huvud avlöser varandra: jag ser framför mig hur mina rödlackerade naglar fladdrar melodiskt över tangentbordet, förnimmer hur min hjärna samspelar och spottar ur sig intellektuell spänst som lydigt radar upp sig i prydliga stycken. Kanske 10 punkter Courier, flowet till ära?
I praktiken är det mer ofta måndag morgon, naglarna är praktiskt nedklippta för att minimera risken för Corona och inspirationen vill inte riktigt infinna sig trots idogt hjärnskrynklande efter detta berömda varför. Jag lider dessutom fortfarande delvis av följderna från min utbrändhet, framför allt vad gäller mitt fokus som splittras oerhört snabbt av minsta distraktion.
Mot den bakgrunden ligger det nära till hands att luta sig mot sin inre vän av ordning, plocka fram disciplinen och sätta sig vid ett bord. Jag har dock insett att det inte nödvändigtvis är den optimala lösningen, tvärtom. Här nedan har jag listat ett gäng beprövade sätt som jag tycker funkar bättre.
Lossa det kreativa vattenlåset – ingredienserna
Lägg dig ner
Ja, jag inser att den här kanske låter lite konstig men för mig funkar det verkligen helt fenomenalt! Känner jag mig stressad över en text så blir det absolut inte bättre av att jag tvingar mig att sitta vid ett skrivbord, tvärtom. Exempelvis det här blogginlägget kom till liggandes i sängen med kimono och en kopp kaffe. Tricket – åtminstone för min hjärna – verkar hela tiden handla om att lura hjärnan om att den inte måste. Så fort min hjärna uppfattar signalen att nu är det helt okej att checka ut om den vill, ja då stegrar den sig som efter en injektion Viagra istället. Jag kan inte annat än att följa efter och ta emot vad som kommer till mig.
Skapa tomrum
Att ha tråkigt är, well: tråkigt. Vad som är ännu tråkigare är att gå runt i allt det tråkiga och vänta på att det ska generera den där lossningen som du ju vet att alltid kommer efteråt. Ibland har du ju tur och behöver bara vistas ett tag i det tråkiga innan det lossnar. Ibland hinner du nästan avlida mentalt av tristessen utan att få ett jota gjort. Lik förbannat – behandla inte din hjärna som en relationellt orienterad kvinnlig projektledare, redo att ta hand om ditt minsta behov. Låt den få lite ledigt och röja runt! Vänta och se vad den drar med sig hem för souvenirer och reseminnen till dig.
Harva i det jobbiga
Ibland när jag kör fast totalt brukar jag sätta mig och skratta åt eländet. Jag brukar försöka betrakta mig själv och situationen utifrån; hur den här lilla människan blåser upp den här texten till ett gigantiskt berg att bestiga.
Och när det som flimrar framför mig på skärmen redan är skit, känns som skit och kommer att behöva redaktörsslaktas i något format – ja, då finns det ju heller inget som hindrar mig från att göra texten ÄNNU värre. Så jag skriver på. Hamrar ner det första som slår mig. Kanske beskriver jag bara situationen, dagen, känslan för mig själv och broderar ut texten som om jag skrev en uppsats i lågstadiet. Fri från hämningar och prestationskrav.
Ibland (inte alltid) dyker det plötsligt upp ett oväntat tankespår som på något sätt relaterar till vad jag ju egentligen skulle skriva om. Då gäller det att hugga det, snabbt få ner några rader om det och sedan med fördel ta en paus från texten så att den får vila lite.
Läs inte bloggar
I vanliga fall står jag ju allt som oftast på barrikaderna och gapar om att alla borde läsa mer, framför allt bloggar då. Jag älskar fortfarande bloggen som format, men inte när jag själv ska skriva. Jag knarkar gärna andras texter, tankar och perspektiv till bristningsgränsen i ett normalfall. Är det deadline på G undviker jag dock allt vad Feedly och Bloglovin heter. Detoxen, även om den enbart varar ett kort tag, är ofta vad som behövs för att få fatt på mina egna tankar och perspektiv och använda dem för att skriva något unikt.
Jag inbillar mig nu inte att varje blogginlägg jag publicerar slår världen med häpnad, men jag tycker att man som skribent bör fråga sig – vad vill jag egentligen med min text? Vill jag bidra till Buzzfeed-retoriken med snabba clickbaits eller kan det rimligtvis finnas ett långsiktigt högre värde i att skriva för en snävare, mindre men mer relevant målgrupp?
Logga ut från sociala medier
Sist men inte minst – logga ut. Nu. Bara gör det. Jag vet inte hur det är för dig, jag kan bara utgå från min egen verklighet och konstatera att trots min ökande avsky mot sociala medier så finner jag mig tvångsmässigt inloggad i tid och otid. Jag förvandlas till en människa och ett beteende jag inte riktigt kan känna igen mig i eller kontrollera. Det både skrämmer och äcklar mig, men framför allt gör det mig både ledsen och förbannad. Jag blir förbannad för att jag inte lyckas bättre med att stå emot. Ledsen blir jag när jag inser att jag återigen slösat en menlös halvtimme på någons pandemiuttråkade vardagsstory.
Just nu har jag lyckats disciplinera mig själv och loggat ut från Linkedin, Facebook och mitt Friday Lab-konto. Tillsammans med ärkeboven Instagram utgör de här kanalerna en komplicerad kvartett i mitt liv. (Vi ska inte fastna i dem här och nu dock).
Jag nöjer mig med att konstatera att vad som egentligen skulle blivit ett helt annat blogginlägg nu blev uppskjutet, men 15 minuter efter att jag loggade ut fick jag å andra upp den där rostiga skruven till kreativitetskranen. Nu rinner flödet igen. Grumligt, men ofiltrerat.
/Malin