🔎 Reportage: Perspektivskifte i prestationssamhĂ€llet

Ett desperat famlande efter det just nu uttjatade ”nya normala” prĂ€glar fortsatt vĂ„ra arbetsliv. Coronapandemin mĂ„ ha varit katalysator, men vĂ„rens explosivt införda digitalisering Ă€r inte ovĂ€ntad pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. TvĂ€rtom – behovet av den humana hĂ„llbarhet som nu sveper in över företag och organisationer har lĂ€nge legat och pyrt under ytan.

Det hÀr reportaget ingÄr i det senaste numret av Konsultrapporten. Konsultrapporten ges ut tvÄ gÄnger per Är av Brainville, som Àr Nordens ledande mötes- och marknadsplats för konsultuppdrag.  Vill du lÀsa hela hela rapporten? Den hittar du hÀr!

Diskmaskinen mullrar i bakgrunden. 08.58. PÄ köksbordet stÄr en stol, idag insvept i en tjock filt. LjuddÀmpning. Jag lÀgger telefonen pÄ bordet, puttar in den under stolen och ber en stilla bön att det inte ska eka för mycket under telefonsamtalet sÄ att ljudupptagningen gÄr Ät skogen.

Coronapandemin till trots, arbetslivet ska fortsatt gĂ„ sin gilla gĂ„ng. Jag Ă€r privilegierad som just nu har tillgĂ„ng till arbetsytor dĂ€r det socialt distanserade hemmajobbet kan Ă€ga rum i tystnad, utan ovĂ€lkomna avbrott. ÄndĂ„ föds irritationen i mig pĂ„ daglig basis, en lĂ€tt retning och frustration som stĂ€ndigt kryper i mig över att aldrig riktigt kĂ€nna kontroll lĂ€ngre.

Allt flödar; minuter, timmar, dagar blir till veckonummer som ingen riktigt lÀngre tycks greppa. Jag lÀngtar efter nÄgon form av normalitet, kanske kommer den aldrig mer. SlÄr hennes nummer nu, trycker pÄ högtalarljudet. Hinner kasta en blick mot kaffebryggaren.

Signalen gÄr fram.

– Cecilia.

TrĂ€ngsel i morgonrusningen – snart bara ett minne blott? Foto: Malin Strandvall

NÄgot normalt har inte heller existerat för Cecilia Linnér, Head of Culture pÄ Quality Hotels, en del av Petter Stordalens vÀlkÀnda hotellkedja Nordic Choice, sedan början av februari 2020. I samband med en olycka fick hon en seglivad hjÀrnskakning som tvingade fram en paus frÄn arbetslivet. Kort dÀrefter tog Coronapandemin fart.

I skrivande stund Àr det september. Det har gÄtt snart sex mÄnader sedan pressmeddelandet gick ut och Nordic Choice tvingades varsla 7 500 anstÀllda, varav 4 500 av dem i Sverige.

I praktiken motsvarade det hĂ€lften av hotellkedjans svenska personalstyrka. Även Cecilia drabbades. Hon har fortsatt jobbet kvar men har under en lĂ€ngre period varit delvis permitterad, en mĂ€rklig omstĂ€llning för vem som helst och kanske Ă€n mĂ€rkligare för en person van vid en roll fylld av sociala kontakter.

NĂ€r vi talas vid försöker hon i likhet med de flesta av oss att orientera sig i vad som – i brist pĂ„ bĂ€ttre uttryck – verkar utgöra det nya normala.

Men vad Àr egentligen det nya normala? Hur ska vi arbeta tillsammans framöver? Hur kommer vi att vilja arbeta? Videomöten i all Àra, men det Àr svÄrt att kÀnna av dagsformen pÄ din kollega dÀr vi alla sitter som utspridda digitala öar. LÀgg till det en varierande grad av teknikkunnande och intresse sÄ ökar genast komplexiteten i ekvationen.

En kaotisk och traumatisk vÄr har samtidigt fÄtt de flesta av oss att reflektera över hur effektiva vi egentligen var pÄ vÄra fysiska kontor. Hur vi upplevde vardagen och mÄdde nÀr vi gick hem. Svenskt arbetsliv behöver onekligen utveckla nya arbetsformer.

– Att fĂ„ vara med och hjĂ€lpa till tror jag har varit en stor rĂ€ddning för mig. Att fĂ„ finnas dĂ€r som lyssnare; alla Ă€r vi ju oroliga över att bli sjuka, oroar oss för vĂ„ra nĂ€ra och kĂ€ra och kĂ€nner av respekten för vad den hĂ€r sjukdomen Ă€r. Jag tror att det Ă€r dĂ€rför vĂ€nligheten ökat mellan mĂ€nniskor. Vi har helt enkelt fĂ„tt stanna upp och sĂ€nka tempot, resonerar Cecila LinnĂ©r kring hur hon sjĂ€lv orkat igenom krisen i den utsatta och mĂ€nniskonĂ€ra roll hon axlar.

Drivkraften att fĂ„ hjĂ€lpa till sitter i sedan barnsben berĂ€ttar hon. Den, och glĂ€djen i att fĂ„ visa vĂ€gen och dela med sig av hur det kan göras har banat vĂ€g för en lĂ„ng karriĂ€r som ledare och hotelldirektör pĂ„ Comfortkedjan. ServicemĂ€nniska ut i fingerspetsarna, tjenis med kollegerna pĂ„ golvet och fullt insatt i ”driften” (vi ska Ă„terkomma till den) – kort och gott fanns det goda skĂ€l till att hon för fyra Ă„r sedan uppmanades att söka den dĂ„ helt ny tjĂ€nsten som Head of Culture pĂ„ Quality Hotels, med ansvar för Sverige och Danmark.

Cecilia Linnér. Foto: Pressbild frÄn Nordic Choice.

En mer livs levande kulturbĂ€rare Ă€n Petter Stordalen Ă€r mĂ„hĂ€nda svĂ„rt att hitta pĂ„ nordiska breddgrader, men som en av de största hotellkedjorna i Norden, med totalt 16 000 anstĂ€llda i Skandinavien och Baltikum, ökar Ă€ven behovet att praktisera ”fun and friendly”-andan bortom affĂ€rspressens skriverier om den framgĂ„ngsrike entreprenören.

– Jag tror att anledningen till att jag fick den rollen jag har idag beror vĂ€ldigt mycket pĂ„ att jag kommer just frĂ„n drift. Jag vet hur det funkar dĂ€r ute, jag kan prata samma sprĂ„k som medarbetarna, förstĂ„r hur de har det och vet vad jag pratar om helt enkelt, vilket har gjort att jag kanske haft lĂ€ttare att kunna nĂ„ vĂ„ra medarbetare, kommenterar Cecilia rollskiftet frĂ„n hotelldirektör till kulturambassadör i frontlinjen.

PÄ spaning efter de vÀrderingar som flytt

Klockan Àr 10:58 och förmiddagsfokuset börjar sakta men sÀkert försvinna frÄn mig. Diskmaskinen har Àntligen tystnat, pockar inte lÀngre pÄ uppmÀrksamhet. Det Àr september och i drygt ett halvÄr har de flesta av oss jobbat hemifrÄn.

Jag funderar över vad den plötsliga stillheten gör med oss, hur vi hanterar den utspridda i vĂ„ra kök, vardagsrum, kanske gömda i sovrummet för att fĂ„ den ro vi behöver. Bland tidningsrubrikerna trĂ€ngs just nu varje dag varningsrapporter och reportage om ökad psykisk ohĂ€lsa. Den ökade ensamheten utgör en riskfaktor – och slĂ„r hĂ„rt nĂ€r den inte Ă€r sjĂ€lvvald.

Lika ovÀntad som obekvÀm Àr kanske Àven reflektionen. Den plötsliga tiden som finns nÀr hemmakontoren minimerar behovet av fasader och prestigemÀtning i kafferummen. I tomrummen och pauserna som uppstÄr finns nu gott om tid att medvetandegöra hjÀrnkontoret pÄ allsköns nedgrÀvt som skaver. Vad vill jag egentligen? Ska min vardag se ut sÄ hÀr? Hur lÀnge dÄ?

VÄren och försommaren 2020 saknas inte nytÀnkande inlÀgg i debatten om hur vi borde göra och tÀnka framöver. I svallvÄgorna av de för mÄnga företag hastigt pÄtvingade och genomförda digitala rutinerna och distansjobbet följer bÄde positiva insikter och utmaningar.

Till de positiva: mindre stressad personal, bÀttre balans i det berömda livspusslet. Ensamheten och de kulturkrockar som uppstÄr nÀr digitaliseringen tvingar fram möten, leveranser och diskussionsforum i fortsatt ovana samarbetskanaler mellan generationer av vitt skild digital mognadsgrad tillhör onekligen utmaningskategorin.

PÄ samhÀllsnivÄ ökar stressen och psykisk ohÀlsa Àr idag den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige. Vera Mirchev, som har lÄng och gedigen erfarenhet frÄn ett flertal roller i grÀnslandet mellan tech, digitalt och kommunikation, bÄde som ansvarig in-house och som konsult pÄ byrÄ, vet av egen erfarenhet en hel del om hur lÄngt det kan gÄ.

Efter en utbrÀndhet 2016 kÀmpade hon sig steg för steg tillbaka till heltid igen 2017. La pusselbitar pÄ plats parallellt med terapin. Att brinna sÄ mycket att man till sist förkolnat sjÀlv pÄ köpet Àr dock inte bara en fysisk process. Sorgen över det förlorade jaget och identitetskrisen kommer oftast som ett brev pÄ posten.

– Jag tycker att det Ă€r svĂ„rt att svara pĂ„ frĂ„gan om vem jag Ă€r i korta drag. PĂ„ mĂ„nga sĂ€tt Ă€r jag samma person som före utmattningen, men under min resa tillbaka har jag ocksĂ„ förĂ€ndrat mĂ„nga beteenden som jag tidigare identifierat mig med. Det har sĂ„ klart format mig otroligt mycket, bĂ„de i arbetet och privat. Jag skulle sĂ€ga att jag idag Ă€r mycket mer av den Vera jag sĂ„g framför mig nĂ€r jag var yngre, helt enkelt den jag ville bli nĂ€r jag blev vuxen, konstaterar hon.

Foto: Vera Mirchev.

Det Àr ingen slump att vi vÀldigt ofta lÀser om utbrÀndhet kopplat till nya karriÀrer och livsval. VÀgen framÄt gÄr ofta via vÀrderingar som slumrat under stressen, plötsligt fÄr syre och successivt pekar ut en annan riktning.

Idag Àr Vera egenföretagare, senior projektledare och har just nu hyrt ut sig sjÀlv via det egna bolaget till ett vÀlkÀnt techbolag.

Omprogrammeringen, eller kanske snarare den löpande utvĂ€rderingen av det egna jaget i förhĂ„llande till yrkesidentiteten – ett stĂ€ndigt pĂ„gĂ„ende kalibreringsarbete – Ă€r förvisso inte helt lĂ€tt. Inte ens pĂ„ andra sidan utbrĂ€ndheten. Att driva eget har dock skapat andra förutsĂ€ttningar. En mer hĂ„llbar ambitionsnivĂ„.

– Jag har en annan distans nu. En sundare distans till min uppdragsgivare. Det Ă€r vĂ€ldigt mycket psykologi i det för mig, för det har varit psykologin kring det hela som tidigare gjort att det varit utmanande att hĂ„lla i och sĂ€tta grĂ€nser. TeamhĂ€lsa Ă€r alltid prio ett för mig som teamledare, men nĂ€r dagen Ă€r slut svarar jag bara inför mig sjĂ€lv.

De forna tiderna som anstÀlld vÀcker bÄde konstruktiv reflektion och viss frustration. En bestÄende upplevelse Àr att den starka drivkraften att fÄ dra igÄng och verkstÀlla komplexa projekt sÀllan fÄr komma till sin rÀtt i en anstÀllning.

– NĂ€r jag ser mig omkring blir det sĂ„ tydligt. Jag har mĂ„nga starka, intelligenta och drivna kvinnor i min nĂ€rhet som jag upplever att företag inte lyckas ta tillvara pĂ„. Vi blir inte tillvaratagna. Jag har varit med om samma sak flera gĂ„nger och önskade att arbetsgivare vĂ„gade mentorera och investera lite mer, inte vara sĂ„ försiktiga.

Hon utvecklar:

– Hur bra Ă€r företag egentligen pĂ„ att utveckla individerna och hur mycket Ă€r man beredd att satsa? Man mĂ„ste ha en affĂ€rsmodell med stora marginaler för att göra det, riktig kompetensutveckling kostar.

Att se till att medarbetarna trivs och vill stanna Àr en utmaning Cecilia Linnér Àr vÀl förtrogen med. För oss som inte sjÀlva arbetar med employer branding och företagskultur Àr det kanske lÀtt hÀnt att vid en ytlig anblick betrakta begreppen som lite urvattnade. Troligtvis en konsekvens av hur mÄnga företag och organisationer slentrianmÀssigt gjort kulturarbetet till nÄgot av en papperstiger, alternativt death by Powerpoint för den Ärliga kickoffen.

SÄ hur gÄr man egentligen tillvÀga, rent praktiskt för att fÄ igÄng ett kulturarbete som faktiskt gör skillnad pÄ riktigt dÄ? Och hur hÄller man liv i ett vÀrderingsdrivet arbete istÀllet för att enbart förvalta en ambitiös uppstart? 

– Först och frĂ€mst har vi ju vĂ„r starka kultur genom Petter (Stordalen, reds. anm.) som Ă€r vĂ„rt DNA – det gĂ„r rakt igenom företaget och Ă€r vĂ€l inarbetat. VĂ„r vision energi, mod och begeistring sitter ocksĂ„ i ryggraden pĂ„ alla vĂ„ra medarbetare, men i grund och botten Ă€r det givetvis ett handfast arbete. Det handlar inte om att berĂ€tta och informera vid en engĂ„ngsinsats utan om kontinuerligt arbete och regelbunden uppföljning. Det handlar om att se medarbetarna, lyssna pĂ„ medarbetarna och finnas dĂ€r till hands, sĂ€ger Cecilia.

Hon fortsÀtter:

– Jag tror att det Ă€r nyckeln till framgĂ„ng faktiskt. Dels att du kan driften och har den med dig, men sedan ocksĂ„ Ă€r ute bland medarbetarna och pratar och trĂ€ffar allihop. Inte sitter fast pĂ„ ett kontor utan att du Ă€r dĂ€r pĂ„ plats.

Att Äta sig en helt ny roll innebar Àven att Cecilia fick full frihet att utforma den. Med hÀnsyn till antalet anstÀllda Àr det dock givetvis inte rimligt att en person ska kunna finnas pÄ plats överallt, hela tiden. Konkret har Cecilia dÀrför infört sÄ kallade Culture Ambassadors, kulturbÀrare helt enkelt, en pÄ varje hotell.

DÀrmed finns en person pÄ varje hotell som i praktiken fungerar som hennes förlÀngda arm och snabbt kan agera nÀr det behövs. Ambitionen Àr att bli Nordens bÀsta arbetsplats.

Fram till det ovÀntade stoppet pÄ grund av först hjÀrnskakningen och dÀrefter pandemin var Cecilia ofta pÄ resande fot, ivrigt pÄ vÀg mot mÄlet. Ute pÄ hotellen för att ge sina kolleger en kulturboost, sida vid sida med de lokala kulturambassadörerna hon stöttar och coachar; eller fullt upptagen med att hÄlla utbildningar inom bÄde service och ledarskap för hotellens avdelningsledare och direktörer.

Krisen i hotellbranschen Àr ett faktum nÀr vi talas vid. Kulturarbetet Àr pÄ intet sÀtt mindre viktigt idag, men givet osÀkerheten i den pÄfrestande situationen just nu Àr det av naturliga skÀl framför allt ett fokus pÄ den dagliga driften som krÀvs. Att fÄ koll pÄ belÀggningsgraden inför nÀsta vecka. Cecilias viktigaste nyckeltal Àr fortsatt gÀstnöjdheten och medarbetarnöjdheten. Man vill framÄt, men inte till vilket pris som helst. ArbetsglÀdjen och humankapitalet utgör hela tiden stommen för de mjuka mÀtetal som sÄ smÄningom ska foga sig i ledet och samsas med de monetÀrt mer tacksamma mÀtparametrarna.

– Det Ă€r naturligtvis en helhet som ska samspela och som vi hela tiden mĂ„ste förhĂ„lla oss till, konstaterar hon och fortsĂ€tter:

– De ”hĂ„rda” vĂ€rdena utgör ju i grund och botten alltid stommen för de mjuka. De Ă€r en förutsĂ€ttning för att vi gentemot vĂ„ra gĂ€ster ska kunna fokusera pĂ„ just de mjuka vĂ€rdena som krĂ€vs för att bygga och underhĂ„lla en bra kundrelation. GĂ€sten mĂ„ste trivas hos oss sĂ„ att det blir en Ă„terkommande gĂ€st, dĂ„ skapar vi Ă€ven ekonomisk hĂ„llbarhet.

Ett hÄllbarare arbetsliv

Foto: Malin Strandvall

Humankapitalet och kulturarbetet har flera Ă„r pĂ„ nacken inom Nordic Choice-koncernen. Det Ă€r ett arbete som fortskrider, oavsett krisen – om Ă€n i tillfĂ€lligt andra former. Men kanske utgör krisen Ă€ven för mĂ„nga andra företag en tacksam katalysator för att nu driva igenom oundviklig förĂ€ndring? Det Ă€r svĂ„rt att slĂ„ ifrĂ„n sig kĂ€nslan att vi hela tiden varit pĂ„ vĂ€g hit, mot det oundvikliga och krassa perspektivet. Insikten att vi inte kan köra slut pĂ„ mĂ€nniskor och samtidigt förvĂ€nta oss resultat som om ingenting hĂ€nt.

Vera Mirchev tangerar liknande tankebanor. I rollen som projektledare och teamledare i techbranschen befinner hon sig dagligen mitt upp i smÀltdegeln av teknik- och kulturskiften, olika metodiker, avdelningar och roller som ska samspela och bidra till organisationens mÄl.

En inte helt okomplicerad uppgift att lösa.

– En av de roligaste sakerna med mitt jobb Ă€r just att försöka hitta en balans i vad som passar en organisationsstruktur. I min roll fokuserar jag allt mer pĂ„ att utveckla teams arbetssĂ€tt, till exempel förbĂ€ttra och optimera och skapa mer tid för det kreativa, för att kompetensutveckla eller vad det kan vara som man behöver. Det gĂ€ller att hitta en balans mellan en standardmetodik som teammedlemmarna kan kĂ€nna igen sig till exempel frĂ„n skola eller tidigare jobb och med det agila som grund handlar det sedan om att frĂ„ga sig och hitta: Vad passar just den hĂ€r organisationen?

BalansgÄngen handlar om att skapa ramar och struktur, men utan att trycka ner teamet i nÄgot bara för sakens skull.

InifrÄn-ut-perspektivet Àr inte alltid en sjÀlvklarhet. TvÀrtom utgÄr arbetet med att bygga team ofta utifrÄn hur organisationen som helhet ser ut och vad som behöver förbÀttras i den, menar Vera. Hon anser att det istÀllet finns smartare vÀgar att gÄ, som dessutom troligtvis kommer att generera bÀttre resultat.

– Det handlar om att börja med att titta pĂ„ ett specifikt team och fundera pĂ„ – hur kan det hĂ€r teamet jobba bĂ€ttre, i just den hĂ€r organisationen? Det kommer nĂ€mligen att gĂ„ mycket snabbare för ett team pĂ„ Ă„tta personer att förĂ€ndra sig Ă€n organisationen som helhet.

Krisen mÄ ha accelererat utvecklingen, men förr eller senare hade vi ÀndÄ hamnat hÀr. Kanske blir en positiv effekt av Covid-19 att hÄllbarhetstÀnket inte bara inbegriper kÀllsortering och att minimera plast i vardagen, utan Àven att vi bygger företagskultur och arbetsmiljöer baserat pÄ att Àven vi mÀnniskor ska hÄlla? Och förhoppningsvis inte bara hÄlla ihop i en osund miljö, utan Àven kunna utvecklas och samverka i vÄra allt mer grÀnsöverskridande organisationer.

***

I skrivande stund verkar Coronapandemin gĂ„ Ă„t rĂ€tt hĂ„ll, Ă„tminstone pĂ„ svenska breddgrader. Än Ă€r det dock för tidigt att ropa hej. Hur förbereder man sig för ytterligare en höst av osĂ€kerhet och otillfredsstĂ€llt kontrollbehov?

För Veras del Àr det inte aktuellt att fundera pÄ nytt uppdrag just nu. Samarbetet med den nuvarande kunden löper pÄ ett tag till och hittills har hon inte behövt tampas sÄ mycket med egenföretagarens aber nummer ett: införsÀljningen av nÀsta uppdrag parallellt med att leverera pÄ det pÄgÄende.

Hos Cecilia och hennes kolleger pÄ Quality hotels pÄgÄr vardagen. Driften. LÀngtan och otÄligheten efter det normala Àr pÄtaglig hos medarbetarna och förhoppningen Àr att konjunkturen sÄ smÄningom gÄr i rÀtt riktning. I nulÀget syns vissa tendenser och det görs förberedelser för att snabbt kunna ÄteranstÀlla igen nÀr det vÀl vÀnder.

Samtidigt: medvetenheten om inget riktigt lÀngre Àr vad det var förut.

– Jag tror att det kanske vĂ€ckt tankar hos mĂ„nga som blivit uppsagda och idag stĂ„r utan jobb att starta igĂ„ng nĂ„got eget, nĂ„gon form av gigjobb. Plötsligt kanske man hellre vill jobba tio timmar en dag för att nĂ€sta bara jobba fyra timmar.  Jag tror att Coronan ocksĂ„ medfört en del öppningar för gemene man, inte bara för vĂ„r bransch utan generellt, sĂ€ger Cecilia.

 

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *

Denna webbplats anvÀnder Akismet för att minska skrÀppost. LÀr dig hur din kommentardata bearbetas.