Lösa rader om långsamhet och tankerymd

Jag har verkligen saknat bloggen och skrivandet de senaste veckorna. Ironiskt nog på grund av att jag varit upptagen med att just skriva. Dock inte för mig själv, utan givetvis i mina kunduppdrag. Det är mycket som händer just nu och bortsett från att jag å ena sidan känner ”Jäklar, I did this all by myself!”, så var andra hälften av september i ärlighetens namn rätt så fruktansvärd.

Mycket har blivit avtickat på papperet, men mitt inre har inte mått helt hundra under resans gång.

Det är länge sedan jag hade så mycket att göra; länge sedan jag var tvungen att bara bita ihop och hantera ett flertal överlappande processer av vitt skild karaktär samtidigt. Tunga leveranser och stora mängder ”produktion” som ska skrivas stressar mig i grund och botten inte.

Att däremot försöka planera in och freda produktionstiden när det samtidigt försiggår möten med potentiella klienter som vill ses, möten går bra, offerter ska skrivas, möten blir flyttade, någon undrar om det inte bara går att klämma in en halvtimme här och där och så vidare – någonstans här märker jag att jag tappar bort mig. Tappar rutiner, processer, blir stressad, dum i huvudet.

Fågelskådning och fotografering – typexempel på två feelgodaktiviteter som, tyvärr, tenderar att ryka först när stressen knackar på dörren. Foto: Malin Strandvall

Det spelar ingen roll hur mycket jag yogat, mediterat eller promenerat. Det är någon form av retroaktiv stressreaktion som sitter så oerhört djupt rotad i mig och går igång när jag hamnar i de här situationerna.  (Det blir naturligtvis inte heller bättre av att den första impulsen som dyker upp när det är mycket att göra är att skala bort just de där välmåendepauserna och bitarna som kroppen skriker efter).

Som egenföretagare är det så klart också frustrerade att känna att timmarna bara försvinner, men att även om stora delar av dem är helt nödvändigt så är de ändå inte debiterbara.

Finns det någon annan väg framåt? En klokare, mer statisk kanske?

Jag tror faktiskt inte det. Det går inte att leva i det förflutna. Fem år efter utbrändheten jobbar jag  idag oerhört mycket smartare, betydligt mer hållbart än jag gjorde förut men det går ändå inte att komma ifrån att det aldrig går att planera och ta höjd för allt. Enda sättet att lära sig var gränserna går nu är att fortsatt våga testa sig fram.

Mina insikter från de senaste veckorna? Här är några som verkligen etsat sig fast:

Foto: Malin Strandvall

– Offerter: jag är väldigt petig och noggrann; mån om att försöka tänka igenom ALLT som kan tänkas gå fel i ett nytt uppdrag. Dessutom layoutar jag offerterna skräddarsytt för kunden ifråga i Indesign. Den här kombinationen fullkomligen slukar tid, tid som sällan finns då min målsättning är att kunna återkoppla med offert senast två dagar efter kundmötet när jag fått frågan om att offerera. Framöver vill jag försöka hitta ett sätt att fortsatt hålla en hög kvalitet, men kanske sänka ambitionsnivån något?

– Efter utbrändheten har jag försökt att hålla stenhårt i rutinen att INTE svara omgående på mejl. I mitt  grundutförande är jag  en kobra på tangenterna, så att tvinga in en paus för mig själv är – fortfarande! – nästan livsavgörande. Det hindrar mig framför allt från att i diverse glädjerus och eufori tacka ja till höger och vänster till saker som jag en timme eller två senare oftast inser att jag faktiskt inte vill. 

–Vad jag vill däremot är att ha tid att verkligen ta hand om mina kunder! För att göra det behövs också tillräckligt med luft i kalendern. När jag kläms sönder mellan möten och måsten tappar jag förmågan att leverera den kreativitet och intellektuella spänst som mina kunder anlitar mig för.

–Egentligen ingen ny insikt, men jag har återigen blivit påmind om vikten av att ta betalt och våga göra det. Jag har också insett att jag framöver helt och hållet vill fasa ut en tjänst från mitt erbjudande som jag faktiskt inte får någon glädje alls av att göra. Dessutom är den helt hopplös att prissätta på ett vettigt sätt.

– Långsamt, ibland irriterande långsamt, håller jag på lär mig att säga ”Jag behöver tänka på det. Jag kan inte svara direkt på din fråga”, ”Jag hinner inte just nu. Får jag återkomma?”, ”Det där är inte min expertis, du ska inte ta in mig för ett sådant uppdrag utan istället leta efter en (inflika berörd titel eller kompetens här)”.

Vägen till att säga ”Nej, jag vill inte” är fortfarande svår ibland. En annan intressant aspekt av att markerat sina gränser är det här med hur olika motparten hanterar det. När vi pratar om behovet av att sätta gränser lägger vi ju ofta hela ansvaret på den personen som har behov av att få freda sig.  Vi pratar dock sällan om de här ohyfsade, rent ut respektlösa personerna som bara inte kan ta ett nej. Jag har själv upplevt det många gånger och tycker att det är lika fascinerande varje gång –  hur personer kan bli nästan kränkta av att jag markerar att bara för jag i teorin nog skulle kunna hjälpa till med X, Y eller Z så kommer jag inte att göra det. Eller så vill jag helt enkelt inte längre. Kanske har jag bara gått vidare och är inte längre den personen folk vill att jag ska vara för dem? Då gäller det att välja sig själv framför vederbörandes behov.

– Jag vill att det ska finnas tid i kalendern för den här typen av kravlöst skrivande. I veckan läste jag en artikel som varnade för risken med att skriva för mycket om sig själv på sin blogg. Skribenten menade att om man som bloggare inte levererar ur ett mottagarperspektiv i VARJE enskilt inlägg så riskerar man att tappa sina läsare. Irriterande nog hittar jag inte länken just nu, men själv är jag nog mer av den åsikten att det mesta faktiskt beror på hur man skriver sina texter. Hur vi väljer att formulera oss, ta oss tid att reflektera över ämnen och våga lyfta frågor som någon annan också kan känna igen sig i påverkar naturligtvis vilken publik som lockas och hur den knyter an till oss som skriver.

Några av de mest intressanta bloggar jag läser skrivs exempelvis ur ett tydligt jag-perspektiv. Exempelvis kikar jag alltid in nu som då på Ulrikas fina blogg. Egentligen inte så mycket för ett akut behov av att få uppdatera mig, utan främst för att jag tycker mycket om hennes vackra språk och litterära förmåga; tycker om att vistas där bland raderna och påminnas om att det finns så många andra texter i mig också utöver de prestationsbaserade som drar in min lön.

Just därför (med risk för att skrämmas bort varenda läsare härifrån) måste det också få bli kravlöst, löst och rejält med rymd att experimentera med härinne ibland.

Trevlig lördag – jag hoppas att du också får möjlighet att fylla den med långsamhetens lov och en rejäl dos kravlöshet 💚
/M

3 Replies to “Lösa rader om långsamhet och tankerymd”

    1. Tack Elin ❤ Svåra balansgångar i vår bransch ibland! Man blir minst sagt luttrad i den ädla konsten att släppa på kontrollbehovet… 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.