Klarna-haveriet och den svenska techsektens krasch

Integritet är ute, tech inne. Därmed är vi som varit kritiska till Sveriges kanske genom tiderna mest överhajpade bolag, fintech/bankhybriden Klarna inte direkt i majoritet. Dagens katastrofala och kombinerade integritets- och teknikhaveri är dock en förtroendekrasch deluxe som med hög sannolikhet får även de techsektfrälsta att överväga sidbyte. 

Istället för artiklar som ifrågasatt varför Klarna behöver veta och lagra information om vilken storlek du har på dina kalsonger och trosor, eller vilka intima produkter du senast beställde på apoteket har det – åtminstone hittills – varit mer vanligt förekommande med en nästintill sektliknande retorik kring det här bolaget.

Jag har följt och fascinerats av rapporteringen kring Klarna ända sedan starten. Ingredienserna för framgång finns där: uppstickar- och underdogspåret, Klarna-Sebastians polska bakgrund och framgångssagan som blev en global så kallad unicorn. Det ska sägas att resan inte varit helt klanderfri dock, kanske kommer du också ihåg exempelvis kundirritationen kring tveksam fakturahantering och de ifrågasättanden som dök upp i samband med GDPR:s intåg på marknaden.

I grund och botten är jag teknikvän. Låt det vara sagt på en gång så har vi rett ut det. Vad jag dock också råkar vara är integritetsbekymrad. Bekymrad som i att det genuint oroar mig att en så stor majoritet av mänskligheten okritisk ständigt anammar ny teknik och nya verktyg utan att för en sekund reflektera över frågor som exempelvis:

  • Vem samlar egentligen in den här datan?
  • Var och hur lagras den?
  • Vilka kan komma att ta del av mina personliga data?
  • Varför måste den här appen ha tillgång till mina kontakter och min mikrofon?

Det här är bara några exempel givetvis, men de ger ändå en spegling av nuläget. Och tech säljer. Startups säljer. Att det i grund och botten ju egentligen inte ens finns någon bransch som består av startups – eftersom det logiskt sett bara handlar om en fas i företagets utveckling – spelar liksom mindre roll.

Rubriken säljer.
Smooth säljer. 

Och det är precis vad Klarna ägnat de senaste åren åt. För allmänheten fullständigt obegripliga kampanjer hyllas till skyarna av reklamstockholms pandemiskäggiga kreatörer och från pr-byrån föräldralediga varumärkeskonsulter. Det är fint att hylla Klarna och det svenska techundret – fult, missunnsamt och jante att rikta konstruktiv kritik mot verksamheten och dess utveckling.

Svensk politik och lagstiftning hänger i vanlig ordning inte med i utvecklingen, så när det plötsligt – tack vare Klarna gick att beställa hem varor i princip till vem som helst fick svenska konsumenter snällt finna sig i det. Och när id-bedrägerier började uppdagas efter att kriminella upptäckt att varorna även lätt kunde skickas till en felaktig adress med hjälp av adresskapning var det bara att lapa i sig den påtåren också.

Så gick några år. Klarna växte och putsade till sig. Ett intensivt och imponerande pr- och marknadsföringsarbete tog fart. Sebastian Siemiatkowski var med till höger och vänster och frontade fintechtrenden, ofta tillsammans med aktörer som Tink, iZettle med flera. Och knappt hade gravölen efter PUL, Personuppgiftslagen, hunnit städas undan innan EU-byråkratihärket GDPR gav landets ledningsgrupper och kommunikationsavdelningar huvudvärk och skrivkramp av alla garderande disclaimers som skulle pytsas ut i form av cookievarningar, köpvillkor och integritetspolicys med 17 revideringsversioner.

För de flesta företag fanns anledning att svettas lite extra nu, för med GDPR kom även stärkt skydd för dina och mina personuppgifter. Enligt GDPR har alla företag skyldighet att tillhandahålla ett register över exakt vilka personuppgifter som företaget har om oss, hur de används och varför. Särskilda e-postadresser upprättades på många håll för att tillgodose den väntade strömmen av förfrågningar från kunderna.

För egen del hade jag länge varit irriterad på Klarna. Jag ställde mig kritisk till att det plötsligt en dag var mer eller mindre omöjligt att betala online på något annat sätt än via Klarna. Och trots att jag nu inte tillhör kategorin människor som ser på medier som “vi och dem”  häpnade jag ofta över den illa maskerade, ofta imponerande underton som lös igenom medias rapportering om Klarna.

Just därför var jag också snabb på bollen med att begära ut ett registerutdrag från Klarna. Jag hade redan vid den här tidpunkten aktivt börjat ta avstånd från Klarna, så gott det nu går på en marknad med inmutat monopol.

Underlaget jag fick från Klarna stärkte mig bara än mer i den uppfattningen – sida upp och sida ner med information inte bara om vilket köpbelopp som förmedlats via Klarna till e-handlaren; utan även de exakta shoppinguppgifterna. Alltså: även i de fall där du till exempel skapat ett kundkonto hos en handlare för dig och lösenordsskyddat det så kommer alltså Klarnas betalningslösning igenom. Det borde vara en rejäl väckarklocka kan man tycka, men av outgrundlig anledning tycks gemene man fortfarande värdesätta det här med “smooth payments” högre än sin egen integritet. 

Mot bakgrunden ovan var jag tyvärr inte överraskad alls när nyhetsflasharna om Klarna började dyka upp. Tvärtom.

Ändå var det något så oerhört sorgligt över dem: kunder som loggar in och plötsligt ser andra kunders uppgifter. I skrivande stund florerar uppgifter om att drygt 90 000 kunder berörts. Delvis rutinerade på kriskommunikation var Klarna snabba med att stänga ner appen helt under tiden som felsökning pågick. Det är viktigt att lyfta i sammanhanget. Det här inlägget är inte tänkt som en fåfäng studie i ytlig kriskommunikation.

De underliggande frågorna är nämligen på tok för viktiga för det.

Hittills har det inte framkommit någon information om finansiella skador som kan tänkas ha drabbats kunderna. Förtroendekrisen är dock ett faktum. Kanske är det läge att säga äntligen – för frågan rymmer givetvis betydligt mer än bara Klarna. Ytterst är det en fråga om hur och var integritetsgränserna ska gå.

Måste vi som privatpersoner bara finna oss i att techbolagen dikterar villkoren och snällt följa med? Jag tycker inte det. Jag tycker i ärlighetens namn att det är hög tid att sluta hajpa “det svenska techundret” nu och istället se det för vad det också många gånger är: storhetsvansinne och förblindade tillväxtresor med sekttendenser.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *