Bloggdöden är ett faktum. Eller? Stämmer det verkligen att bloggen som kanal och format är helt död? Naturligtvis inte – däremot har vi kollektivt nu (äntligen!) nått den slutliga smärtpunkten för hur många varumärkesbyggande talespersoner, datadriven contentdynga och ”trauma-dumping” á la bebisspråk vi är villiga att konsumera.
Är bloggen död?
Nej. Däremot har bloggen som format nu passerat 30 och börjat kliva in i medelåldern.
Är bloggen död?
Nej. Däremot tror jag att vi nu nått maxtaket för hur mycket datadrivet, SEO-optimerat och GEO-fjäskande våra bloggtexter faktiskt tål. Den plågsamt omoderna insikten om att råvaran till en blogg fortfarande utgörs av tankar som tänks, ventileras och struktureras för att så småningom sättas ner på pränt börjar komma ikapp vår korkade samtid.
Bloggen, vare sig vi diskuterar den som kanal, funktion eller fenomen, existerar givetvis inte i ett vakuum. Tvärtom. Den lever, frodas, utvecklas och får sina smällar i linje med den tid den tvingas leva i. Som kanal börjar bloggen närma sig medelåldern, vilket märks. Såväl bloggskribenter som bloggläsare har vuxit ur sina små, digitala ettor och tonårens- och tjugonågontingålderns behov av konstant produktion och konsumtion av information. Tequilashots smakar inte längre, nu är det nya smaker – och en annan dygnsrytm – som gäller på en både mogen och mättad publicistisk marknad.
Framtiden då? Innan vi ger oss på att sia om den, låt oss kika kort på lite blogghistoria.
Varför bloggandet exploderade i Sverige och Finland
Vad var det egentligen som gjorde bloggandet så populärt? När jag blickar tillbaka är det några tydliga aspekter som sticker ut:
🔶Roligt, enkelt och kravlöst – forna decenniers bloggande skedde i en helt annan kulturell och kontextuell diskurs än idag. Det var roligt att skriva. Enkelt! Med nyhetens behag kom också kreativ frihet och eftersom allt inte redan var sagt, tänkt eller präntat ner och delat på internet kände man som bloggare förvånansvärt ofta en ljuvlig krav- och prestigelöshet.
🔶Anonymitet. Det fanns en tid på internet innan allt var tvunget att identifieras, verifieras och autentiseras. Som skribent kunde man utan problem vara anonym, skriva under alias och därmed ge sig ut och experimentera och ta för sig på ett helt annat sätt än idag.
🔶Karriärmöjligheter – att synas och bli läst innebar också oanade karriärmöjligheter för bloggaren. Skrivkunnighet premierades fortfarande. Många flinka och disciplinerade skribenter gick så småningom vidare till de nordiska mediehusen som skribenter, journalister eller redaktörer.
🔶Digitaliseringen var i sin linda. Ingen satt ännu på facit, IT-bubblan hade inte kraschat och bland mediehusen såväl som hos bolagen fanns en stark tro på framtiden. Framtidsyran smittade också av sig på kommunikationsbranschen, som i sin tur inte tvekade att kapitalisera på trenden. Med ökande digitalisering skedde inte bara en febril demokratisering där vem som helst nu kunde vara sin egen publicist, att verktygen blev billigare bidrog också till bloggfebern. Ytterligare skjuts fick bloggarna också av tidens besatthet av dokusåpor och tv-kändisar. Alla hade sin blogg!
För en 86:a är det givetvis också omöjligt att söka minnas bloggens historia utan att nämna några ord om Lunarstorm och X3M communityn. I begynnelsen av internets demokratisering i Norden existerande framför allt svenska communityt Lunarstorm där vi kikade in varandras krypin, skrev på varandras väggar och delade emotionellt laddade inlägg bildsatta av svart mascara och eyeliner och uppladdade i grynig webbkamerakvalitet. I Svenskfinland hade vi, vila i frid, även svenska YLE:s community, X3M – ett slags pre-övervakningskapitalismen sociala medier-mecka med flera fantastiska funktioner. Allt från DM, statistik över vem som hade snokat på ens profil och, så klart, en bloggfunktion.
Varför dör bloggarna ut just nu?
Om allt nu var så fantastiskt, kreativt och roligt som jag målar upp det här: varför orkar vi inte läsa bloggar längre då? Varför sker bloggdöden just nu?
Jag har funderat mycket på den här frågan. Jag har många teorier kring varför det sker och varför det sker just nu – låt oss titta på åtminstone några av dem. För tydlighetens skull delar jag upp mina teser i två kategorier: en för företagsbloggarna och en för de privata bloggarna.
Därför dör företagsbloggarna ut
Inflation i talespersoner och tankeledarskap
Har Sverige högst andel talespersoner, pensionsexperter och sparekonomer per capita i världen? Antagligen. Talespersonsinflationen i den svenska bloggosfären har nu blivit så hög att ingen normal människa längre har energi och uppmärksamhet nog för att hantera alla experter som vill ge oss råd och humanisera det vinstdrivande företaget bakom.
Som om det inte vore nog pågår även ytterligare en massaker: tankeledarskapet. I många år nu har svenska organisationer flåsat efter att vara tankeledande, att bedriva detta eftertraktade ”thought leadership”. Resultatet? Vi har kollektivt kört både begreppet och dess underliggande innebörd hela vägen in i kaklet. Nästan ingen kan förklara exakt vad det är, ändå vill de flesta organisationer vara just banbrytande tankeledare och experter. Parallellt har få förmått att faktiskt operativt leverera tankeledarskapsexpertisen som blivit implicit bloggnorm. Systemet och de underliggande strukturerna blir självsanerande.
Förutsättningarna för framgång finns inte längre
Mycket av bloggformatets tjusning har varit möjligheten att snabbt och spontant dela sina tankar och diskutera dagsaktuella händelser. Samtidigt går allt i en rasande fart i en ständigt komplex omvärld. Vem hinner med? Vem kan ens hänga med? Kriserna avlöser varandra 2026 – innan blogginläggen hinner bli publicerade riskerar tankarna, analyserna och slutsatser vi vill lyfta fram bli obsoleta, vilket för oss in på nästa punkt.
Läsarna sviker: det blir svårare och svårare att lyckas skapa genuint engagemang
Omvärldens tempo påverkar även oss som läsare. Idag krävs extremt aktiva val, medvetenhet och disciplin för att välja rätt digital diet. Läsning är inte längre självklart, utan ett synnerligen aktivt val. Läsandet minskar överlag och parallellt är många av oss utleda på att allt vi gör online mäts, loggas, övervakas och sammanställs. Kanske uppskattar dina kunder verkligen ditt innehåll, chanserna är ändå goda att du aldrig får reda på det för som läsare vill, orkar och tänker vi inte registrera oss på ytterligare ett ställe bara för att skriva en kommentar. Det bristande engagemanget leder i sin tur till en ond cirkel där mindre resurser prioriteras för bloggarna, blogginläggen blir färre, sämre och och så minskar engagemanget ytterligare. Så småningom drar företaget slutsatsen att det inte går att räkna hem insatsen, varpå bloggen tystnar och dör ut.
AI-genererad text blir sökbar, men inte nödvändigtvis läsbar
Jag sätter en stolthet i att fortsatt skriva alla mina texter från scratch. Det innebär inte att jag inte också använder AI, dock vill jag medvetet göra det endast i begränsad utsträckning. Att skriva för hand, tänka igenom och smaka på orden innan jag skriver ner dem håller min hjärna i skick. Därför vill jag fortsatt förhålla mig synnerligen källkritisk och sunt avvaktande till AI-utvecklingen. Många gör dock inte det, vilket bidrar till boomen av AI-genererat generiskt innehåll.
Du undrar vad det har med bloggdöden att göra?
Testa att be AI ge dig korrekturförslag på ditt nästa inlägg (om du inte redan gjort det). Jag testade för skojs skull att köra det här inlägget via Copilot några gånger under processen gång när jag behövde få feedback på strukturen. Resultatet? Efter AI:s ”korrekturförslag” och ”förbättringar” var också allt i texten som baserades på mina minnen, erfarenheter och små mänskliga irritationsmoment som finns i texter skrivna av en människa bortrensat. Jag läste igenom förslaget på mitt eget, förbättrade blogginlägg och undrade vart f*n jag själv hade tagit vägen? Vem var det egentligen som stod bakom den här texten? Och hade den personen överhuvud några egna åsikter att tillföra?
Vårt AI-genererade material blir garanterat sökbart, SEO och GEO-optimerat som det är, men frågan är om det verkligen blir läsbart också. Vem vill fortsätta läsa din blogg om det inte går att se skillnad ditt innehåll och AI:s generiska summering? Samtidigt är givetvis frågan om vilka vi skriver för, och hur vi blir hittade av dem, högaktuell. AI förändrar hur vi söker på internet och vi tvingas förhålla oss till det. Personligen tycker jag att det är ett nattsvart och oerhört sorgligt scenario om vi nu kollektivt ska ge oss på att slipa ner alla våra kanter till AI:s prydliga rubriker och generiska punktlistor istället för autentiskt innehåll. Jag hoppas att vi kan stävja den utvecklingen genom att välja aktivt vad vi läser och ger vår uppmärksamhet.
AI-hetsen påverkar således både organisationer och kommunikationsavdelningar. Nu, mer än någonsin, krävs både erfarenhet och integritet för att våga stå upp för ett mänskligt förhållningssätt och de val man gör. Och framför allt: att våga stå upp för de man inte gör eller väljer bort.
Varför dör de privata bloggarna ut?
Läsarna är trötta på ”trauma-dumping”, smink, förlossningar, småbarn och hemma hos-myset med vita knutar
Den svenska bloggmarknaden är mättad. Med bloggare som Kenza, Kissie och Isabella ”Blondinbella” Löwengrip blev bloggandet stort – och folkligt. I kölvattnet av stockholmbsbloggarna spred sig sedan bloggandet vidare genom landet och allehanda subgrupperingar och genrer dök upp: mammabloggare, förlossningar, kvinnohälsa, örter, heminredningsbloggare, ekonomibloggar (de manliga jagar miljoner, de kvinnliga delar spartips), konspirationsteorier, managementkonsulter, copywriters, marknadsförare och entreprenörer.
De privata bloggarna har dock inte dött ut. Och tro mig: de kommer att studsa tillbaka. Däremot är även strukturerna här i viss mån självsanerande. I många har nu har vi tagit del av vilt främmande människors tankar och bekymmer på internet. Söt- och snasksuget har gått över. Som läsare orkar vi inte ta del av mer ”trauma-dumping” och TMI (too much information). De privata bloggarna är i sin tur beroende av åtminstone någon form av bekräftelse för att orka fortsätta. Just nu uteblir den, vilket tvingat fram en kollektiv andningspaus.
Nu krävs lite tid och omkalibrering, därefter kommer vi att se ett uppsving igen och nygamla dramaturgiska grepp som ingångskrok.
Hårdare samhällsklimat tystar röster
Det är inte bara tufft att orka blogga: det kan dessutom vara livsfarligt. Vad får och kan man skriva som anställd? Tidningen Ingenjören reder ut åtminstone en del frågetecken. I ett allt hårdare och absurt samhällsklimat kan dina åsikter kosta dig både jobb, pengar, vänner och möjligheter. Det är inte särskilt svårt att förstå varför samhället tystnar allt mer. Vem vågar skriva vad man egentligen tycker i ett samhälle där minsta snedsteg eller felskrivning riskerar att få dig slängd framför giljotinen?
Mer lukrativa kanaler lockar
För kreatörer är utvecklingen på Instagram eller TikTok mer lönsam än bloggandet. Krig och kriser i omvärlden gör det attraktivt för oss som konsumenter att fly in i underhållning och bedriva ett slags vardagseskapism bland marknadsförda reels som aldrig tar slut.
Det föds inga nya skribenter
Läs- och skrivkrisen är ett faktum. Horribla vittnesmål från lärarkåren väller in: dagens elever kan varken läsa eller skriva. Många har även svårt att ta till sig de mest basala, skriftliga instruktioner. Det liknar ingenting vi har sett förut och än vet vi inte var det slutar. Det vi dock vet är att vi just nu har en hel generation unga som växer upp och berövas glädjen att få upptäcka läsandets magi. De får inte heller uppleva kraften i att upptäcka och skriva fram sin egen röst. Vem kommer att skriva framtidens bloggar i en generation där ingen kan, vill eller bryr sig om att läsa?
Bloggvåren 2026: mina egna ledstjärnor
🌟Is i magen, mod att gå mot strömmen
Ju mer besatt omvärlden blir av automatisering och AI, desto tryggare blir jag i mina egna värderingar. Självklart vill jag hänga med i omvärlden och teknikutvecklingen, men inte på bekostnad av min själ. Inte på bekostnad vad jag står för och tillför för värde. Just nu har jag is i magen. Samtidigt tränar jag på mitt mod att våga gå mot strömmen. Ett sätt att träna på är till exempel att fläska på med ett sådant här mastodontinlägg som ingen längre skriver. Jo, förresten: jag gör ju det!
🌟Färre, men bättre inlägg
Att skriva färre, men bättre inlägg sporrar mig oerhört just nu. Varje gång jag analyserar varför jag läser vissa bloggar så inser jag att det är för att de är a) sjukt omoderna i förhållande till nuvarande trender b) personliga i både tilltal och innehåll c) skriver med integritet, de gör sin grej och de gör det jävligt bra, samt d) att bloggarna också rent visuellt är klassiska och rena i designen. Vad exakt innebär då färre, men bättre inlägg? Det skulle t.ex. kunna handla om att i år skriver jag bara fem, sex riktigt bra, väl genomtänkta och välredigerade texter. Därefter lägger jag krutet på att nå ut med dem till rätt läsare – istället för att ständigt känna stressen över allt detta osynliga som man ”borde” som bloggägare.
🌟Tydligare i mitt uttryck, mer relevant för dig som läser
Inget ont som inte har något gott med sig. Det senaste året har jag labbat mycket med AI och framför allt granskat mina äldre texter. Jag har letat mönster, svagheter, utvecklingspotential. Jag har också fått ett annat perspektiv på hur mycket innehåll jag faktiskt hunnit dela med mig av här genom åren. Idag värderar jag de insatserna på ett nytt sätt. Det finns många texter som jag kan jobba vidare med att dra nytta av. En konkret insats som jag arbetar med just nu är att gå igenom just gammalt material och göra revideringar, uppdateringar och justeringar där det behövs. Bättre sökbarhet, högre relevans för dig som hittar hit och läser.
Phuh. Här tänkte jag sätta punkt för det här mastodontinlägget. Lyckades jag hålla dig vid liv hela vägen hit? Om ja, varmt tack för att du läser! Och du, gillade du inlägget så blir jag så klart jätteglad om du delar det vidare med en vän. (Även vi dryga boomers behöver ibland lite hederlig bekräftelse på att någon uppskattar vad vi gör).