Jag hittar henne i ett kommentarsfält. Givetvis. Något annat hade jag inte förväntat mig heller. Hon är en av få och likt malar orienterar vi oss gemensamt mot ljuset och kilometerlånga utläggningar bland alla kort-korta ivrare.
Vi är en utrotningshotad art. Blir allt färre. I brist på intelligenta analyser och reflektioner visualiserar jag hur vi gemensamt surrar runt, runt i UV-strålningen. Virrar bort oss i hjärnans yrsel och oförmåga att orientera i det 2021 vi är dömda att ta oss fram i just nu.
Vi. Som i ett ”vi som levde 2002”-vi. Kanske är det helt åt helsike fel årtal jag exemplifierar med just nu, Coronapandemin äter min själ; äter min eftertraktade hjärnkapacitet men det är så jag tänker på oss. Det årtalet jag minns och frammanar. Som en inte så hemlig klubb, vi som delar texten. Vi som inte särskilt diskret kärvänligt gärna trängs med varandra i kommentarsfältet.
Jag läser hennes inspel. Dansar över uppiggande emojikarga rader, på, mellan, in under dem!
Det är en dränerande terräng vi rör oss i. Anpassad och marknadsförd för reptilhjärnans instinktiva rörelser och banala idisslande. Våra krypande långsamheter, reflektionsbehov och trängtande efter mjukt intrasslade bisatser göre sig icke besvär.
Jag läser hennes – i andras tycke – långa kommentarer i en hisnande fart. Har vi fastnat i historien eller är det bara kombinationen av litterär törst och tempo som gör att det går undan så förbannat snabbt när vi ska formulera oss?
Det är en svartvit terräng. Det är en vinna eller försvinna-terräng att erövra inom hjärnans kapacitetsbegränsning om 15 sekunder.
Allt oftare drabbas jag av spontana jaime vu-upplevelser. Verkligheten är stundtals så absurd och varje gång jag tänker att nu kan den inte bli mer absurd dyker det upp ett ”föredömligt kort!” eller ”vad snyggt sammanfattat” i mitt flöde. Det är hela liv, öden, händelser, nyheter, sammanhang, själar, människor och tankar som ska contetiseras och trattas ner till utspottade pellets för masskonsumtion.
Jag går för mig själv och tänker. För mycket, antagligen. För mycket – i vanlig ordning.
Idag tänker jag framför allt på oss 2002-flickor som fortsatt trängtar efter nerv och kanske inte kan låta bli Courier New när vi skriver. Jag tänker på vår inte desperata men konstanta jakt på något mer. Den som finns och får men inte får uttalas i alla fall för allt är redan sagt. Driften.
Jag funderar på vart vi ska ta vägen i det här klimatet, känner skammen och angsten över att den ofrånkomliga prettostämpel som kommer att förfölja mig när jag trycker på ”Publicera”.
2264 tecken i en hisnande fart.
2521 tecken.
Inget contentiserat.
Inget begriplighetiserat.
Jag trycker ändå på knappen.