Ett intresse som fått på tok för lite uppmärksamhet här på bloggen under året är mitt läsande. Jag tror inte att någon människa (inklusive mig själv) faktiskt orkar läsa en blogg som bara försöker fokusera på business, företagande och personlig utveckling hela tiden. Själv trivs jag åtminstone bäst på bloggar där dylika inlägg även blandas upp med lite personligt – och gärna ett och annat boktips också!
När jag därför fick möjlighet att nappa åt mig ett recensionsexemplar av Yvette Klangs novellsamling Mörker blev jag superglad. Givetvis inte bara inför möjligheten att så småningom återkomma med en recension – utan även för att Yvette var ett helt nytt namn för mig.
Mörker inleds med novellen Himlen och redan efter ett par rader har Klang lyckats fånga mitt intresse med sitt språk. Att driva handlingen framåt, porträttera karaktärer och samtidigt baka in helheten á ”show don’t tell” är som bekant en utmaning som heter duga.
I novellformatet kanske ännu mer; där ju varje fras kräver sin avvägning i och med genrelängden som inte tillåter vilka utsvävningar som helst.
Show don’t tell är dock en utmaning som Yvette Klang hanterar med den äran och dessutom med ett väldigt intressant och skickligt språkligt grepp. Tempot är effektivt, undertonerna mörka – ändå finns en underliggande mjukhet som subtilt lättar upp och balanserar nyanserna. Just det här med balansen tål att belysas.
I mitt tycke är det ofta precis här som många författare går bort sig: i strävan efter att förmedla så mycket som möjligt av en berättelse vågar man inte välja bort, komponerar fel och blir istället övertydlig. Klangs verbala komposition är dock modigt väl avvägd med bibehållen stringens, skärpa och spänst – utan att det för den delens skull blir kliniskt.
”En samling lätt dystopiska noveller”, så beskrivs Mörker inledningsvis och på omslaget. Min egen upplevelse av novellerna är dock att de tangerar mystik mer än dystopi; väl vald svärta mer än kolmörker.
Och det är en svärta som väcker suget efter mer.
Framför allt är det novellerna Nickedocka, Löftet, Vilda och Kall som etsar sig fast efter läsningen.
Jag kommer på mig själv med att önska att läsningen inte skulle ta slut; att handlingen fick fortsätta utvecklas. Varje novell är nämligen som en munsbit som lätt hade kunnat utgöra ett kapitel av en riktigt spännande, mörk psykologisk thriller. Genremässigt finns berättartekniska inslag som spontant för mina tankar till favoritböcker som exempelvis Majgull Axelssons Aprilhäxan, Stephen Kings Christine och Maria Ernestams Busters öron.
Det hade varit oerhört intressant att få ta del av vad Klang kan uträtta i romanformatet – med full möjlighet att vidareutveckla händelseförlopp och dyka ännu djupare ner i det mänskliga psyket, framtiden, samhället och det förflutna.
Mörker är min första bekantskap med Klang, men jag vågar redan nu påstå att det inte blir den sista. För mig som älskar psykologiska thrillers, science fiction och framtidsdystopier var Mörker verkligen en oväntat positiv överraskning. Jag hoppas att den här recensionen kan uppmuntra till fortsatt författande och att Yvette Klang framöver ger ut inte bara en, utan förhoppningsvis flera böcker.
Lägg hennes namn på minnet, för jag vågar påstå att du kommer att höra det igen.
Blev du också nyfiken på att läsa novellsamlingen Mörker? Köp ditt eget exemplar här!
PS. Skriver du själv? Kanske har du en bok utgiven och vill dela ett recensionsexemplar eller letar efter en testläsare av ditt manus? Hör gärna av dig till mig på malin.strandvall@ambaurora.com. Jag är bokmal och ständigt på jakt efter mer läsning! Observera dock att en läsning aldrig garanterar en publicering på bloggen. Jag gör recensioner i mån av tid och i endast de fall där ett alster verkligen fångat mig.