Jag kunde inte skriva inlägget som jag egentligen tänkt den här veckan. Orden fastnade på vägen ut, stockade upp halsen och täppte till totalt. Egentligen hade jag velat skriva om lanseringen av min webbshop. Mitt livs första webbshop! Som jag faktiskt lyckats knåpa ihop helt själv och ja, jag har faktiskt fått den att fungera också.
Men av någon anledning går det inte. Jag sitter här just nu med alla förutsättningar i världen för att just skriva, men jag känner mig bara misslyckad, trött och – patetisk. Det finns tankar men det kommer inga ord. Och så finns det ändå ord men tankarna tillåter dem inte. Och i ärlighetens namn: vem sjutton bryr sig ett skvatt om en anonym frilansares fjuttiga lilla webbshop?
Det senaste året har varit stundtals överjävligt tungt. Pandemin, sjukdomar, döden och sorgen med i varje andetag. Jag har stretat på i alla fall, nyttjat envishet och pannben och stångat mig framåt. Kanske i tron att jag så småningom ska skörda grödorna jag tror mig så? Jag vet inte riktigt. Vad jag däremot vet är att jag just nu mest bara känner mig så trött på att kämpa, driva på, pusha och exekvera på mina planer. Kanske är de bara vansinniga? Kanske borde jag bara se sanningen i vitögat och inse hur patetisk och misslyckad jag är? Jag har dragit mig även för att skriva ut den sista meningen för jag orkar och vill inte alltid vara hon den där misslyckade. Hon den där som hade potential men inte förstod bättre än att bränna ut sig, försvinna från radarn och sedan bli en nobody.
Jag vill inte vara henne. Vill inte ta i henne. Ändå flåsar hon mig alltjämt i nacken.
Jag är en nobody, omringad av de lyckade. Människor som förstått att ta rätt beslut, med rätt tajming i livet. Inget trassel, inget krångel. Förnuft – inte känsla. Saker, processer, aktiviteter som bara löper på och löser sig. Inga kletiga ångestträsk, flyttar, krascher och omstarter, motgångar eller publika misslyckanden. Resor, hus, partners och nya lönsamma bolag på löpande band.
Jag vet inte riktigt, vet bara att jag känner mig så oerhört ensam i mitt företagande just nu. Ensam i mina futtiga små famlanden, tvivel och känslorna stundtals precis utanpå kroppen. Hudlös, sårbar, inte gjord för den här tidseran alls. Jag har sammanhang, det finns värme och gemenskap runtomkring mig. Det är inte sammanhangen, det är jag. Jag vill och orkar inte engagera mig i dem, vill inte bjuda in eller bjuda på mig själv.
Under april månad har jag plöjt ner drygt 120 timmar på att lära mig WooCommerce, redigera bilder, labba med layouten för mina prints, räkna produktkalkyler, skriva ett gäng blogginlägg nischade för butikssajten, krånglat, strulat, gråtit och svurit men ändå löst problemen till sist. Jag kan blicka tillbaka på min tidrapportering i Toggl och se att inget är hittepå. Timmarna, uppgifterna, vedermödorna är prydligt uppradade där. Jag ser, läser och inser att jag gjort saker tagit mitt projekt i mål. Ändå. Sällan har jag känt mig så misslyckad som jag gör just idag.
Jag vet inte riktigt varför det är, varför det blir så. Och antagligen borde jag väl inte skriva om det här på bloggen, offentligt, men jag känner för att skriva just det, just nu. Jag kan bara inte inrätta mig i den här framgångsberättelsen som jag känner att jag ”borde” företräda i min roll. Kan inte riktigt känna igen mig i det här flowet som alla andra företagare runt omkring mig verkar ha. Jag känner mig i ärlighetens namn bara misslyckad och sänkt just nu. Och jag har inte en aning om vad sjutton man gör åt det.
Antagligen borde jag inte alls vara på bloggen just nu, men kanske är lite hederlig flödesskrivning precis vad jag behöver för att komma loss ur gyttjan.