Jag är omgiven av människor som vill skriva en bok. Människor som redan skrivit en bok, flera böcker.  När jag var yngre drömde jag också om att skriva en bok. Just nu är det inte en dröm, men parallellt med de texter jag skriver i min jobbroll gillar jag ändå att få leka loss och skriva i lite friare former. Inte tänka så mycket: bara flöda fritt.

Min prenumeration på tidningen Skriva har blivit en källa till skrivglädje. Jag hade inga större förväntningar eller förhoppningar alls när jag tecknade prenumerationen för något år sedan, men med facit i hand har tidningen blivit en katalysator för mitt ”privata” skrivande igen. Det är rostigt, det är vacklande och stundtals med en ganska blek berättarröst, men det är roligt, utvecklande och framför allt: kravlöst.

Med jämna mellanrum arrangerar Skriva också små novelltävlingar. Du som hängt med här kanske minns att jag deltog i en av dem tidigare. Nu senast dök det upp en novelltävling med temat barndomsminnet. Jag körde på samma princip som senast, d.v.s. full flödesskrivning, 10 000 tecken, en timme. Den här novellen, Rosa Cadillac, blev resultatet.

Disclaimer: Vinnaren och topp tio-bidragen presenteras av Skriva den 14 april. Novellen får inte vara publicerad någonstans dessförinnan. Jag räknar dock inte med att min lilla text kommer att ingå i toppen och tar jag mig därför risken/friheten att lägga ut novellen här på bloggen.

 

Novell: Rosa Cadillac

Vår

Sanden är våt, overallen kletig av fukt och små partiklar. Johan är där. Amanda också. Någonstans i periferin är han. Vi kunde dock aldrig vara helt säker på var han var och hur länge han skulle stanna, vara vår den här gången.

Bilen plöjer fram genom sanden. Jag minns inte att det var några vroom-vroom eller brum-brum-ljud längre, förnimmer bara läcker rosa plast i cadillac-format. En bil som passar mitt 90-talsjag i sandlådan.

Mamma kommer ut. Maten är klar. Eftermiddagen faller och jag springer in. Cadillacen ligger kvar.

***

Grälkvällarna kommer.

Svarta soppåsar som fylls.

Jag sitter i trappan utan att de vet. Lyssnar till ljudet av höjda röster och krossat glas.

***
Jag längtar ut till sandlådan. Längtar efter att han ska komma körande med bilen. Den mörka, avlånga Volvon som luktar läder och pappa. Ibland är släpvagnen med också, oftast när han varit ute på bygget hos någon av kunderna. Baghera yr runtomkring hundkojan. Svansen som viftar och far när han ser pappa. Pappa kliver ur bilen. Beger sig mot redskapsboden, in i dunklet; har inte tid med Bagheras kärleksyttringar, viftar till hälsning.

 

Sommar

Amandas är röd.

Jag kan inte längre komma ihåg vad det är för fabrikat. Är ingen bilmänniska. Inte ens i vuxen ålder, men den var röd. Pappa säger att det är en snärtig bil och då är det så. Vi ifrågasätter inte riktigheten i påståendet.

En kort stund hinner pappa beundra den röda, plastiga bilen i Amandas hand innan ratten på Volvon och det viktiga vuxenjobbet kallar; hjulen rullar ut från gruset på uppfarten.

Skogsvägen han kör in på blev jag aldrig vän med. Mörk. Glashal på vintern och fylld med höga granar vars grenar alltid piskade oroväckande nära hustaket så fort det blåste på lite mer.

Framförallt natten med Miranda. Bilden av hur hon klöser honom blodig där han klättrat upp i trädet för att ta ner henne har etsat sig fast. Små kattungar förstår inte alltid sitt bästa. Förstår inte alltid att små kattassar inte kommer att våga den mödosamma klättringen ned när de väl klättrat högst upp i granen. Som tack för räddningen klöser Miranda med all kraft som finns i de vitsvarta, ljuvliga små tassarnas klor sönder människopappans bara armar där han långsamt klättrar ner med henne i armarna.

***

Vår egen lekstuga är kanske det allra finaste. Både Miranda och Cadillacen får vara med. Miranda i dockvagnen med kuddar, madrasser och de finaste tygstycken vi har att bädda med för vårt fyrbenta pälsmirakel. Tålmodigt finner hon sig i våra kärleksyttringar och är med oss i den försommardragiga trästugan. Utanför björkarna.

En av pappakvällarna är himlen ljus. Björkgrenen färskt och fin när pappa tar kniven och inviger oss i björksavens uppkomst. Dropparna hänger långsamt i skymningen. I dem speglas skogen bakom huset. Inifrån vardagsrummet syns ännu den vita lampan.

***

Flyttlasset går.

Höst

Grus, grusplan, gruskorn. På vit krita, på asfalterad lekyta. Dagis och dagistanter.

I 90-talets Finland finns inga förolämpade förskolepedagoger, bara halvpermanentade dagistanter som heter Päivi och Carola. Fyllda av moderliga omsorger och klirriga halsband från Citymarket jagar de oss motsträviga skilsmässobarn och söker fylla oss med skorpor, emotionella omsorger och saftsoppa. Men jag vill inte ha någon saftsoppa, tackar för mig.

***

Volvon har flytt. Är numera utbytt mot en Mazda. Mellan telefonsamtalen i den gråa backelitluren smyger Mazdan, även den mörk, nu in på gårdsplanen. Även här på orten, här i byn, präglas gårdarna av grus. Ständigt detta grus. Närmast skogsdungen bor en elak gammal tant med två katter. Två fina raskatter är det, de får inte gå fritt bortom tantens syn utan går snällt i vad som kanske är norra Europas längsta kattkoppel. Om katterna, tanten och skogsdungen där vi dagligen springer med Helena och Stella, genar på vägen till och från skolan, vet pappa inget.

***

Mamma: mörk i synen, ledsen i tonen. Från vårt fönster ser vi pappa svänga ut från parkeringen igen. Bort mot stora vägen, bort från hålan, staden. Bort från norr och allt som hotar att fälla honom här. Vid det här laget har Amanda tröttnat på att glo ut genom fönstret och istället dragit fram barbiedockorna, spillt ut ett hav av nakna armar och ben på det fushiarosa överkastet. Hon leker med min nyaste, den med taxmönstrad kavaj och lilaglittrig minikjol.

***

Det är septembersol på balkongen. Vi letar och letar, men hittar inte cadillacen.

 

Vinter

Svart slaskasfalt och kurrande magar. Bussresan tar nästan sju, åtta timmar och lagom när vi är i Vasa är godiset redan slut. Åtminstone sex timmar återstår. Musse Pigg-kappsäckarna i plast är fyllda med kläder, förståndiga tråkigheter och smörgåsarna som mamma tvingade med oss. I Merikievari blir det paus men vi vågar inte gå ut. Vi förstår inte finskan så bra ännu och är rädda att bussen ska åka iväg utan oss. I tur och ordning vågar vi oss i alla fall en trappa ner; måste in på den klaustrofobiska busstoaletten för att lätta på det värsta trycket. Resten av resan ska vi undvika att dricka så mycket för därinne är lampskenet svag och dånet från spolknappen högt. Jag försöker läsa min bok men blir snart illamående och får huvudvärk. Vi ryker ihop. Orkar, vill inte prata mer med varandra. Vill  bara komma fram nu.

***

Här bygger han nytt nu. Pratar och visar ivrigt hur fint det ska bli, för honom och hon, den nya, skrämmande. Vi nickar utan att förstå. Hungern river i magen vid det här laget men hon, den nya, är kall och tyst och bjuder inte på något att äta. Efter den snabba rundvisningen måste pappa iväg.

Jobbet kallar. Mazdan susar iväg igen.

Vi tar kappsäckarna, släpar dem återigen. In i huset. Sliter uttråkade upp kappsäckarna på sängen och lägger oss och läser. Allra längst ner i väskan ligger den rosa cadillacen. Till sist har den kommit fram. Kanske hinner pappa vara med imorgon och leka med den.