Med jämna mellanrum bubblar och rasar det i mig av rastlöshet. Oftast handlar det om ett uppdämt behov av att få tänja ut bekvämlighetszonen rejält. Det här är en egenskap jag både älskar och hatar hos mig själv.
Älskar – för att jag sällan behöver en chef eller coach som pushar på och får mig att utvecklas och gå framåt.
Hatar – för ibland sammanfaller datumen för exekvering av de utmaningar jag gett mig på med mina mer tillbakadragna, blyga dagar när jag mest av allt bara känner för att gömma mig under en filt.
”Publicera novellen på bloggen”, står det i min kalender i dag. Bokstäverna lyser ilsket blåa mot vitt papper, de är resultatet från ett av mina senaste ryck. Skrivna en modig, driven dag.
I dag är dock inte en sådan.
I dag är det istället en vidrig filtdag deluxe. En typ av dag som jag normalt sett undviker att överhuvudtaget dyka upp i sociala medier på, än mindre göra något väsen av mig. Och nej, jag har ingen som helst lust att hålla mina löften till mig själv, men eftersom jag är en envis och lojal jävel så har jag dykt upp här i alla fall.
Bakgrunden till det? För någon månad sedan fick jag för mig att jag skulle delta i tidningen Skrivas novelltävling. Jag hade sett i förbifarten att tävlingen ägde rum men inte tänkt desto mer på det eftersom det kändes som en evighet sedan jag senast skrev en berättelse eller något mer skönlitterärt (jag räknar inte mitt jobb som skribent dit eftersom det då är någon annan som betalar mig för det som jag skriver). Men så inträffade plötsligt det som nästan aldrig inträffar: en idé dök upp från ingenstans och på köpet även ett rasande skrivflow.
Inom loppet av en timme hamrade jag ner 10 000 tecken med en vansinnig fart. Sedan bröt jag mot exakt alla regler jag brukar tjata om: jag varken sov en natt eller två på texten, jag skickade den inte för genomläsning till någon klok vän eller kritisk redaktör– hell no, jag läste inte ens igenom den en extra gång. Istället klickade jag fram tävlingsformuläret och skickade in novellen på en gång innan jag hann ångra mig.
Spoiler alert: ja, jag ångrade mig som bara den efteråt! Och nej, det blev ingen vinst i tävlingen heller. Så varför envisas med att publicera den här då? Risken är väl ganska hög att det bara är rent skräp? Ska jag verkligen ”skämma ut mig” och visa upp det för hela världen? Ja, det är naturligtvis en bra och fullt rimlig fråga.
Svaret är dock ganska enkelt: det handlar nämligen om två viktiga mål jag jobbar med nu under 2020. Det ena målet handlar om att minska ner på perfektionismen i allt jag företar mig och därmed även att våga dela med mig av alster som inte är genomarbetade fullt ut. Ett annat mål för i år har handlat om att upprätthålla en löpande textproduktion privat. Och att då också våga koppla den till konkreta, men hanterbara skrivresultat. Därav att jag efter en del velande hit och dit ändå landade i beslutet att lägga upp den här.
Så, sitter du just nu Coronauttråkad hemma och behöver något att läsa? Kanske funderar du själv på att komma igång med ditt privata skrivande? Varsågod, bara klicka in dig här för att läsa novellen! (Öppnas som PDF i nytt fönster).
Med (för dagen) smått panikslagna skrivhälsningar
/Malin
Malin, jag är stolt över dig! OCH jag tyckte om läsningen väldigt mycket. Gillar ditt språk och hela helheten måste jag säga var imponerande. Bra tempo, lagom spännande, och mystisk. ❤️