Mariah Carey ylar på högsta volym i mina öron.
Det närmar sig deadline och i vanlig ordning återupprepar jag samma misstag som jag alltid lovar mig själv att låta bli. Men jag kan inte låta bli. Gubbjäveln, Sveriges bästa penna, har precis levererat igen och mobilens integritetskränkande algoritmer från kommunistpartiet känner vid det här laget oerhört väl till min svaghet för verbala käftsmällar och pockar på min uppmärksamhet.
Same procedure, different deadline. Slår aldrig fel. Att skriva handlar för mig till 90 procent om att lida. Lida för att texthelvetet inte blir som tänkt. Lida för att man plötsligt inte kan styra vad som flyter fram under tangenterna. Lida för att personer som borde hållas på 500 kilometers avstånd från skrivprocessen lägger sig i och inte ser något fel med sina tillägg som, om de accepteras, bygger ut en spänstig ingress till en åttaraders klump av substantiverad betong.
Framförallt lider jag av Johan Hakelius.
Helvete, vad den mannen, eller rättare sagt hans penna, plågar mig. Varje vecka en ständig tortyr av påminnelser om hur futtigt medelmåttiga mina egna rader ter sig i jämförelse med hans verbalt, väl avvägda käftsmällar och dynamiskt överlägsna adverb. Där jag precis trott mig få till en vass vinkel á 0.3 millimeter finelinerspets på min text glider Johan diskret in och droppar av en med 0.01 millimeterskärpa – och vips ter sig 0.3 millimeter som tjocka klumpar av tusch istället.
Jag älskar Johan Hakelius.
Jag avundas Johan Hakelius.
Jag har Johan Hakelius penna som måttstock för vad som kan passera som kvalitet eller ej.
Följaktligen lider jag också aldrig så mycket som när jag precis kämpat mig igenom mitt eget självhat, prövat på några formuleringar, satt en ingress; rör mig tre stycken in i texten och famlar efter inledningen till nästa stycke, tar en andningspaus och PANG! Ny krönika ute av Hakelius. Jag lever år 2021. Som 35-årig kvinna förväntas jag därför vara intresserad av plastikopererade blondiner som pumpar ut instagramuppdateringar om hur man använder diskmaskinen som ett life hack. Men jag bryr mig inte ett skit om väteperoxid, diskmaskiner eller life hacks; jag är fullt upptagen av semantisk språkanalys av Johan Hakelius texter och vad jag kan lära mig av dem.
På grund av mitt eget lidande är jag också jävligt skeptisk till skribenter som inte lider och plågas när de skriver.
En bra text kräver valda doser verbalt hat och redaktörsslakt – inte kärlek.
Just därför tror jag också att det vore barmhärtigt om vi på samhällsnivå en gång för alla slutade pumpa in budskapet att alla kan skriva, lära sig skriva eller till och med skriva en bok. De flesta av oss uppnår trots allt aldrig Johan Hakelius nivå. Och vi som försöker får snällt kräla i stoftet bland de andra amöborna ett tag till.
/Malin
Lite nyfiken på det där diskmaskins-hacket blev man ju ändå.
Hälsar hon som är på sociala medier-paus och plockade upp bloggläsandet igen efter en viss dvala.
(Och det där med skrivandet, visst känner man för att ge upp redan innan man börjat.)
Varmt välkommen till ett mjukt uppvaknande från dvalan här i textmassorna ❤ Tycker ju alltjämt att det är en rätt prioriterad aktivitet med paus från det där some-härket (hälsar hon som siktar på exit från IG helt 2022!).
Skrivandet ja. Hopplös balansgång mellan överkritisk och att själv falla i där självföhärligande flumfällan och skämmas ögonen ur mig dagen efter.
*i den där självförhärligande
Haha jag som inte kände till (??) Johan Hakelius trodde att det här var en fantasifigur som plågar dig i ditt skrivande (har hört om såna nämligen).
Och nej, ALLA kan inte lära sig att skriva eller skriva en bok, MEN jag tycker att alla ska FÅ skriva. Inte för att jag tror att du invänder mot det, men tycker det är viktigt att göra den skillnaden.
Själv tycker jag ofta att jag inte är nån märkvärdig skribent – kanske för att skrivandet är så naturligt i sig för mig. Obs! Inte lätt alla gånger, men naturligt.
Hahaha! Nej, där är jag inte riktigt ännu i alla fall, men det lät ju onekligen väldigt spännande att bli plågad av en fantasifigur 😀
Nej, enig med dig där. Tycker så klart också att man ska få det! Mina tankar i det här inlägget handlar nog i grund och botten kanske inte bara om Johan Hakelius. Har även tänkt mycket på hur vi i samhället generellt sett värderar och pratar om skrivandet. I och med att det är en så pass grundläggande kompetens så tycker jag att vi pratar för lite om att vad som ju faktiskt krävs för att bli riktigt, riktigt bra. Då inte utifrån ett elitistiskt perspektiv á X är en bra text, Y är det inte för att den berör ämne Z; utan mer utifrån ett sunt förnuft och medvetenheten om att på samma sätt som alla av oss inte kommer att kamma hem Stockholm marathon så innebär inte heller lite basic skills att man per automatik blir en bra skribent.
Tycker det är oerhört intressant med Hakelius just av den anledningen. Betraktar ju verkligen inte mig själv om en tävlingsmänniska (kanske för att jag känner igen mig så mkt i det du skriver att det alltid känts så naturligt för mig också, texten bara kommer) men att läsa Johan Hakelius triggar verkligen igång tävlingsmänniskan i mig. På ett bra sätt! Blir sugen på att bara sitta uppe hela nätterna och hamra på tangenterna och se hur långt jag kan och orkar pressa min egen skrivförmåga. Lyckos dig som inte hade koll på honom! Nu har du många fantastiska texter att upptäcka framöver ❤