Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta längre. Och jag är långt ifrån ensam.
Som finsk medborgare, bosatt i Sverige sedan 2009, har jag ägnat våren, sommaren, hösten och nu även december månad åt att försöka besvara frågorna från mina finska vänner, min familj på andra sidan.
De börjar bli rätt många nu, frågorna.
Vad håller de på med där riktigt, era politiker? Vad har han för fel, Tegnell, han verkar ju nästan sjuk, säger de till mig. Framför allt är det en fråga som ständigt återkommer: Varför gör de ingenting?
Det är samma fråga som även plågar mig och de flesta andra normalt funtade svenskar just nu. I likhet med de flesta av oss är det nämligen inte föreläsningar om juridiskt lagrum och vad det möjliggör eller inte som efterfrågas utan konkret information om vad vi som samhälle gör här och nu.
Vad är det egentligen för tecken i skyn, vad är det för godkännande att vidta åtgärder som Folkhälsomyndighten och regeringen Löfven väntar på? Den så kallade verklighetsuppfattningen och totala bristen på kritisk reflektion och ansvarstagande är häpnadsväckande.
I Finland använder man sig sedan länge av ansiktsmasker. I matbutiken. Bland eleverna som är i skolan, i deras klassrum i de fall att det inte är distansundervisning som redan bedrivs. Ansiktsmasken är givetvis ingen universallösning här heller – och det är det, till skillnad från den tolkning som felaktigt förs fram i den svenska debatten, inte heller någon som tror eller påstår. Men till skillnad från herrarna Tegnell och Löfven har man tidigt insett och verkat för att rädda liv. Till skillnad från Sverige har man ett fungerande politiskt styre, som även förmår att tala till befolkningen som de vuxna människor som den faktiskt består av.
Till skillnad från herrarna Tegnell och Löfven har man vett nog att inse att tills vi alla vet mer om det här fruktansvärda viruset så gäller det att ta det säkra före det osäkra. Det handlar nämligen om liv, och därmed i förlängningen även om det utifrån ett valfläskperspektiv (valet närmar sig) ack så viktiga temat ekonomi.
De arma svenskarna har istället fått plåga sig igenom presskonferens efter presskonferens i jakten på svar. I jakt på tydlighet och konkreta insatser. Samtidigt verkar insikten om att det sällan är en god idé att planera och organisera åtgärder utifrån en samhällelig utopi som inte existerar inte ha nått herrarna Tegnell och Löfven.
Ty om de lösa och luddiga råd och rekommendationer som hittills getts bevisligen inte fungerar torde det vara prio ett att istället ta fram en plan anpassad för verkligheten.
De tillräckligt konkreta åtgärderna lyser dock med sin frånvaro. Och illusionen om svenskarna som ett mer skötsamt folk än samtliga nordiska grannar lever oförtrutet kvar hos både regering och folkhälsomyndighet.
Dödtalen i Sverige är nu katastrofala. (Inga vinklade jämförelseartiklar kan förändra det faktumet). Vården på bristningsgränsen. Läkare vädjar obesvarade till Folkhälsomyndighten om att införa allmänt krav på munskydd i offentliga miljöer.
”Jag läste någon undersökning om att många svenskar har väldigt stort förtroende för Tegnell”, säger min ena syster förundrat till mig. Jag har också sett. Häpnat. Resignerat. Så jag försöker inte ens förklara, för jag förstår fortfarande inte vilka de är. De här anonyma svenskarna i opinionsundersökningarna som gett sin tillit till vansinnet som fortgår. Finns de ens, på riktigt?
Det är nu 10 månader sedan pandemin nådde Sverige. Jag befinner mig själv i Finland. Noterar hur gatorna i Åbo, även i Österbotten, mina ursprungstrakter, varje dag lyser upp av skrynkligt blåvita munskydd under mina mörka decemberpromenader. Så kommer en nyhetsflash, ytterligare en av dessa tröstlösa presskonferenser.
Det ser illa ut inför julen. Så nu införs munskydd. Från och med den 7 januari, i kollektivtrafiken och under begränsade tider.
Nordens Amerika, så kallas Sverige ibland. Och vem vet, kanske är det politiskt svulstiga visioner och naiva drömmar om en bättre vardag innehållandes klassresor, fungerande integration, äldre- och sjukvård som till syvende och sist ska rädda folket från viruset? Who knows? Någonstans måste det väl ändå finnas en plan.
Fråga bara inte vem som ska exekvera planen eller ta ansvar för den.
God bless Sweden hörni – och god jul på er!
/Malin