Hör ni, jag kände att jag är tvungen att få prata om och bolla lite kring det här med skomakarens barn. Du som också driver eget, framförallt om du jobbar med kommunikation eller marknadsföring kan säkerligen känna igen dig: aldrig känner man väl sig så värdelös och hopplöst efter som när dagarnas bästa energi gått åt till att ta hand om sina kunder, efter jobbet varvar du kanske ner med att slöscrolla lite. Så plötsligt, oväntat: Pang!
Vad var det? Åh, inget. Det vill säga om man med inget menar det faktum att alla dina andra konkurrenter och branschkollegor verkar ägna dagarna åt att formligen spruta ut inlägg efter inlägg. Inte nödvändigtvis alltid det mest djuplodande som mänskligheten skådat, men lik förbannat påminns du om dina tusentals sparade klyschiga citat om hur det är bättre att ta ett litet kliv framåt än att fastna i stora planer, avancerade strategier.
Pang slog det dåliga samvetet till över alla proaktiva, långsiktiga varumärkesbyggande aktiviteter du hade rafsat ner på din plan för inte så länge sedan. Så hände livet. Orken tröt och tisdagsburret lämpade sig visst aldrig för att bunkra upp med de där genrebilderna du skulle tagit till dina sociala kanaler. Så dog dina uppdateringar ut och den onda spiralen var igång igen…
Aldrig är jag så mycket skomakarens barn som i dessa stunder. Aldrig representerar jag så väl den bipolära kommunikatörens paradoxala kontraster mellan professionellt och egenföretagarens märkliga mix av privat-professionellt.
Ironiskt (läs: frustrerande) nog verkar jag stundtals helt oförmögen att plocka fram de egenskaper som jag glatt och smidigt glider in i och runt omkring när det gäller mina kunder. Ute hos kund – nåja, på mitt hemmakontor just nu givet covid19 – är jag nämligen snabbtänkt operativ, kreativ men med analytisk skärpa och förmåga att sortera och strukturera upp och tratta ner actions till greppbara listor som stryks av på löpande band efter exekvering. (Ja, jag är en person som utan att skämmas svänger mig med den termen).
Privat-professionellt då? Ja, jag väljer faktiskt att benämna det så för det blir i ärlighetens namn en enda röra av gränsdragningar ibland.
Utöver att jag då tydligen förvandlas till någon slags fyrkantig strategimardröm från 1982 och överanalyserar minsta flödande tanke jag haft på att pusha min egen marknadsföring framåt så tillkommer dessutom komplikationer. Efter att klockan slagit 19 verkar det nämligen helt omöjligt för mig att lägga in en extra växel. Levla upp! Jag vet inte riktigt om det är den forna utbrändheten som spökar och den förändringsprocess den inneburit för min helhetssyn på arbete och karriär, men det är för det mesta tvärstopp.
I skrivande stund är klockan dock 19.51. Kanske för Coronakrisena ofrivilliga slowdown med sig vissa fördelar, för banne mig om jag inte idag lyckats klämma in både kreatörsskapet för kund, jacka UX-experter för en kommande intervju, ticka av framsteg på min franskakurs och dessutom äntligen göra det där desperata rycket med min nya webb. Did I hear halleluja?
Nu kanske du undrar ”Men ska du inte göra klart hela webben innan du börjar kabla ut blogginlägg? Det verkar ju helkorkat!”. Ja. Förvisso. Och nej.
Life’s short. Länken hit till min nya webb och informationen om den här bloggen är än så länge inte särskilt spridd. Jag är så klart inte naiv och därmed fullt medveten om att en och annan besökare, kanske till och med presumtiv kund eventuellt förvirrar sig in hit och kanske avskräcks av byggnadsröran. Men det där snabbtänkta yrkesjaget vet samtidigt att nu jäklar gäller att smida medan järnet är hett om jag ska lyckas hålla i mina egna rekommendationer och inte förvandlas till en papperstiger.
Så skomakarens barn river plåstret nu och bygger således glatt vidare på ny webb. Och släpper dagen till ära t o m lös den bipolära kommunikatören för att få blogga av sig.
Skriv gärna ett litet hej om du läste ända hit! Min förhoppning är nämligen att vi ska höras snart igen 🙂
/Malin