Internationella kvinnodagen: när det här inlägget publiceras är det tidig förmiddag. Ditt flöde har med största sannolikhet redan svämmat över av diverse inlägg kopplade till kvinnor i arbetslivet på olika sätt.
Kvinnliga chefer, jämställda styrelser, lika förutsättningar på jobbet? Ja, antagligen har du hunnit gilla en ansenlig mängd inlägg redan. Det här inlägget skrivs inte heller för att tävla om din uppmärksamhet. Dagen till ära publicerar jag det ändå med en enkel ambition: att kanske – förhoppningsvis – leva som jag lär och även lyckas skildra ett något annorlunda perspektiv än de du redan ser och läser till led och lusta?
I snart fem års tid har jag varit företagare. Och i egenskap av konsult i kommunikationsbranschen har det blivit rätt många mingelevent och webbinarier av slaget ”Hur-får-vi-fler-kvinnor-att-starta-eget?” respektive ”Endast-1 %-av-riskkapitalet-går-till-kvinnliga-entreprenörer”. Jag förvånas dock oftast över hur otroligt ensidiga perspektiv som lyfts på dessa tillställningar. Förvånas över hur debatter och diskussioner skiljer sig från den verklighet jag själv upplevt och även fått bekräftad av mina kvinnliga företagskollegor.
Föga förvånande är ett hett ämne som alltid dyker upp avsaknaden av kvinnor inom tech. Alternativt att vi har för få kvinnor som driver eget inom tech, eller generellt sett driver företag. Det råder ingen tvekan om att avsaknaden av kvinnors representation inom exempelvis utvecklingen av ny teknik, läkemedel och samhällsviktig forskning är problematisk. Jag tror inte någon av oss är av annan åsikt, men ändå. Från konstaterandet av det faktumet – till tesen att för få kvinnor driver eget inom just tech, är det för mig personligen inte en glasklar linje.
”Tänk om de bara inte vill då?”, ”De kanske bara helt enkelt har andra intressen?”, tänker jag tyst för mig själv där jag sitter och trängs bland knutblusarna, slipsarna och de halvimmiga champagneglasen i publikmörkret.
På scenen: utan undantag valfri debattör eller moderator, redo att techfrälsa publiken och lära oss om vilken fåra kvinnliga företagare borde fösas in i.
Hur ifrågasätter vi etablerade sanningar egentligen?
Jag delar inte problembeskrivningarna jag tar del av fullt ut, men kommer ändå på mig själv att dra mig för att höja rösten. Det är nämligen förbannat svårt att närma sig ämnet; svårt att tycka och tänka något utan att tangera besvärliga könsgeneraliseringar som delvis spelat ut sin roll. Hur ser det egentligen ut i verkligheten? Vem vet, på riktigt?
Kanske är jag ett märkligt undantag, men de flesta företagarkvinnor jag känner verkar inte särskilt intresserade av att ge sig in i techbranschen. Det betyder givetvis inte att det inte finns en mängd andra kvinnor därute som kanske inget hellre vill. Jag konstaterar bara krasst, odramatiskt, att så här ser bilden ut för just mig.
Parallellt, i periferin: en liten retning. Svår att sätta ord på, kanske är det därför det här inlägget luddar sig, rört sig i hjärnan under några års tid och likväl nu drar ut på spretiga irrvägar. Kanske är det så enkelt att det irriterar mig enormt att vi i samhällsdiskussionerna pratar kvinnligt, men ändå ständigt utgår ifrån en inrutad manlig norm? Vi älskar att prata om kvinnor men hur ofta pratar vi med dem? Vi älskar att prata mångfald, men helst ska den då bara handla om hudfärg eller skillnaden på vem som bor innanför eller utanför vissa tullar.
De många initiativ som pågår idag för att attrahera fler kvinnor till tech är värdefulla. En del av dem bokstavligt talat livsviktiga. Parallellt behöver vi dock kunna hålla flera alternativa tankespår igång. Vi behöver titta på vilka andra branscher som faktiskt lockar kvinnor, vilka drivkrafter vi har och vad som behövs för att locka fram dem.
Vilka branscher är det då egentligen? Vilka är det som inte fångas upp och analyseras för att vi helt enkelt missar eller inte värdesätter dem idag? Och varför har vi snöat in oss totalt på enbart tech? Några kvinnodominerade branscher som oftast nämns är givetvis vård- och omsorg, hushållsnära tjänster respektive skönhetsbranschen. Men mer då – vilka andra har vi egentligen? Varför vet vi så lite att jag inte ens kan ge dig ett snabbt svar här och nu?
Jag är naturligtvis partisk eftersom jag själv befinner mig i kommunikationsbranschen, men förvånas ändå över hur lite vi pratar om företagartrenden här. Tittar jag runt i mitt eget nätverk dominerar exempelvis egen konsultverksamheten inom marknad- och kommunikation bland företagarkvinnorna.
Vad kännetecknar dem då? Och varför syns och hörs vi inte mer i det offentliga? Jag äger inget facit, men kan åtminstone konstatera att påfallande många av oss inte startat eget i ambition att bygga en unicorn eller dylikt. Inte heller törstar vi efter extern validering av våra livsval, där företagandet utgör ett tydligt sådant.
Många är vi däremot som fått nog av att bli illa behandlade eller slutkörda på tidigare arbetsplatser, vill arbeta på ett annorlunda och mer hälsosamt sätt samt framför allt: ta till sig företagandet i ett eget utvecklingstempo.
Vi driver inte ens nödvändigtvis aktiebolag. Många av oss tycker (håll för öronen nu alla finanschefer!) att det fungerar alldeles utmärkt med enskild näringsverksamhet. Åtminstone under en startfas.
Vi är exempelvis formgivare, copywriters, marknadsförare, kommunikatörer, digitala strateger och fotografer. Högertunga hjärnor som säkerställer att Sverige både syns, hörs och dessutom i en sjuhelvetes paketering – men som företagarkvinnor själva är vi ironiskt nog mest osynliga.
Efter jobbet är vi uttömda på budskapspaketering och orkar inte alltid engagera oss i fajterna vi borde ta, eller bara replikera i debatten vi hade gynnats att synas i. När vi inte förmår leverera samma perfektion privat som vi ger våra uppdragsgivare tystnar vi istället.
Precis som du drabbades vi också under pandemin, ändå fanns det inga stödinsatser som fullt ut lämpade sig för våra förutsättningar. Kanske för att infrastrukturen fortfarande inte förmår att fånga upp oss? Eller är det för att vi och vårt företagande inte räknas?
Är våra ambitioner för lågmälda, för osynliga för att berättiga oss en sittplats vid bordet?
Jag önskar att jag hade svaret.