Pärlor ur arkivet: den om Strindberg och prettoperioden

Du som  jobbar med skrivande av något slag kanske också kommer på dig med att tänka ”Herregud, vad ska man göra med alla de här texterna som ligger och skräpar?”

Som skribent hinner man under årens lopp samla på sig en hel del mer eller mindre lyckade alster. Och ibland springer man på gamla alster och hamnar i valet och kvalet mellan att kasta eller spara för framtiden. I förra veckan insåg jag till exempel att det låg och skräpade en gammal bokrecension av August Strindbergs Röda rummet på min Linkedinprofil. Uppenbarligen har jag laddat upp den där någon gång för att styrka mina studier för sisådär hundra år sedan och sedan har den blivit kvar.

Min första instinkt var ”Hurra! Jag vill ju göra fler bokrecensioner här framöver, då kan jag ju lägga till en riktig klassiker dessutom!”. Efter att ha läst igenom gymnasie-Malins pretentiösa ”jag-ska-minsann-få-en-10:a-på-den-här-recensionen”-bokrecension insåg jag dock att det ju (tack och lov!) hänt en hel del med mitt skrivande sedan jag gick i gymnasiet.

Således var det inte aktuellt att lägga upp någon recension. Åtminstone inte okommenterat och så föddes istället idén om att kanske införa någon form av ”Pärlor ur arkivet”-serie här på bloggen och nu som då titta tillbaka på den här typen av alster med lite humor och självdistans.

Foto: Jeremy BezangerUnsplash

Kuriosa: Jag fick faktiskt en 10:a på bokrecensionen sedan och kommer ihåg att jag var så jäkla stolt över den. Jag slet nämligen som ett litet djur för att få till den här recensionen. Och finländska modersmålslärare som försöker bevara det svenska språket i Finland är antagligen också de tuffaste lärarna man någonsin stöter på under sin skolgång.  Att få en 10:a är därmed inget som händer av sig självt. Och självklart var ju pretto-Malin tvungen att se till att det blev en.

Without further delays, var så god! Har du någon gång tänkt ge dig på Strindberg men inte orkat? Här kommer den rafflande pretentiösa gymnasienivå-recensionen av Röda rummet.  Mycket nöje! 😉


Att gör hånfullhet och förakt till ljuv konst

Recension – ”Röda rummet” av August Strindberg.

Genom att gestalta Stockholm i fågelperspektiv i en enda, lång attributfylld mening inleder August Strindberg romanen ”Röda rummet”. Boken, som till stor del kan tolkas som självbiografisk, handlar i första hand om den unge idealisten Arvid Falk även om en stor del av handlingen inkluderar hans bohemiske vänners liv och leverne.

Bokens titel syftar på Berns café i Stockholm, ett dåtida mecka för 1870-taöets artister, konstnärer och författare. I röda rummet samlas man för att filosofera, äta (när pengarna räcker till) och supa bort sina sorger och besvär för en stund. Namnet invaggar den oinvigde läsaren i falska illusioner om innerlighet och ombonad. Detta är dock ingen hemtrevnadsroman; Strindberg presenterar raskt och med brutal ärlighet verkligheten för bokens karaktärer och skildrar den både realistiskt, detaljrikt och utan sentimentalitet. Miljön och omgivningarna i Stockholm framträder i oväntad skärpa och estetik. Som läsare förvånas jag över den djupa kontrasten mellan händelseförloppen då Strindberg å ena sidan ägnar flera sidor åt att beskriva filosofiska resonemang där såväl Aristoteles som Nietzsche flitigt citeras – bara för att därefter avfärda ett par veckors händelser i ett par, tre meningar. Skillnaden mot det tidigare så detaljrikt skildrade blir med ens väldigt påtaglig och uppenbar.

Språket i sig kunde beskrivas i oändlighet, meningarna är som estetiskt utformad taggtråd, vacker att se på och hårdsmält. Att romanen dessutom är skriven för över hundra år sedan gör naturligtvis även sitt och ord som ”blevo”, ”gingo” och ”Ämbetsverket för utbetalning av tjänstemännens löner” grötar lätt ihop sig till en tjock smet för det ovana ögat.

Den Arvid Falk vi möter i romanens början är i slutet av historien en förvandlad man, en desillusionerad och slagen sådan. Efter att ha avlagt akademisk examen ter sig livet ljust och glatt för den godhjärtade unge mannen som nu har alla möjligheter öppna framför sig. Medan berättelsen rullar vidare målar Strindberg skickligt upp hur Falk steg för steg kommer att inse att samhället är fyllt av hyckleri och orättvisor och att kämpa emot den i ett hjärntvättat samhälle ensam inte är någon enkel sak. Från att ha varit en gladlynt karaktär med positiv, om än något naiv läggning, förvandlas Falk framför våra ögon till en nedstämd och enslig person, fylld av hat mot allt han genomskådat utan att kunna påverka.

Nu kunde boken lätt bli en depressiv och monoton historia som tråkade ut tack vare de ställvis långa, sega meningarna och huvudkaraktärens personliga nedgång. Men det blir det trots allt inte. Bokens komposition gör att den istället för att kännas som en riktig roman snarare upplevs som en samling noveller. Varje kapitel känns nytt och befriar läsaren om inte hundraprocentigt så i alla fall närapå, från personernas lidanden och öden i föregående kapitel. Kapitlen blir som korta sagor i sig. Hopplösheten och Falks grubblerier och bekymmer till trots lyckas ”Röda rummet” ändå locka fram en del spontana skratt och stunder när man tvingas dra på smilbanden.

Mellan all olycka och fattigdom i vardagen har Strindberg ändå sett till att klämma in ordentligt med humor mellan raderna. Han gör det smygande, men pricksäkert i sin ironiskt, hånfulla satir där ingen är för liten, ingen för stor för att prickas av svidande kritik och göras narr av. Strindberg utvecklar samhällskritiken till fulländning i den här boken och det är ett rent nöje att ta till sig den när den lyckas träffa mitt i prick. Förutom Falk gör vi även bekantskap med dennes vänner och följer med i deras liv, vardag som fest. Konstnären Sellén, skådespelaren Rehnhjelm, filosofen Olle Montanus och icke att förglömma vännen Lundell som målar altartavlor för att det är så lönsamt – alla är de personligheter vars medverkan lättar upp och blåser liv i romanen på de ställen där den annars hotar att stagnera i elände och misär.

Flitiga sysselsättningar för dessa gossar är naturligtvis att älta livets många om och men, skapa sin konst och försöka slå igenom med den till de breda massorna.Gestaltningarna av dessa bohemer känns som hämtad från riktiga livet och man slipper romantiserandet av konstnärslivet så som det framställs ur Strindbergs naturalistiska perspektiv. Hunger, ambition och stolthet är drivkrafterna som får dem att kämpa. Stämningarna är stundtals präglade av kris, varpå de bryts upp av oväntade glädjeämnen och solsken i vardagens gråa fukt.

En lagom dos verbala femettor, munhuggandet som försiggår mellan var och varannan livar upp stämningen och får en att dra på mungiporna. Mutorna och lättjan bakom stängda, byråkratiska dörrar och alla egoistiska baktankar som släpas fram i det omilda ljuset gör också sitt för att göra verket förtvivlat äkta och passionerat. Som grädde på moset bör nämnas tillvägagångssättet i de akademiska, byråkratiska tjänstemannarummen. Det är svårt att inte le när man läser med vilken glöd Strindberg beskriver omaket med att få tag på rätt urval av pennor till de dyrbara skrifter som författas ska, och att sedan göra ett selektivt urval av färg, form och konsistens. Försäkringsbolaget Triton hör också till de som får sig en rejäl känga utdelad, i gott sällskap med alla de andra som författaren valt att hånfullt och öppet ösa sitt förakt över.

Kvinnornas närvaro i den här boken lyser med sin frånvaro, med undantag för ett fåtal som mest figurerar i bakgrunden och då framställs mest som okunniga, opålitliga och falska hyndor som antingen är lata eller giriga. Läser man lite mellan raderna är det inte svårt att se de ställen där kvinnoföraktet redan börjat lysa igenom, som exempel kan nämnas inte bara hur det kvinnliga könet beskrivs utan även i deras uppgifter och livsmål. En av kvinnorna som framträder i boken är Falks broders hustru, vars mål och mening med livet tycks vara att bräcka väninnorna med sina nyinköp samt att samla in pengar till religiösa välgörenhetsföreningar. Ifall Strindbergs bakomliggande tanke var att få henne att framstå som korkad har han i så fall misslyckats, eftersom hustrun paradoxalt nog skiljer sig från de övriga kvinnorna i berättelsen genom sina handlingar och tanka som den allvetande berättaren låter oss ta del av kontinuerligt.

Helhetsmässigt märks det mot romanens slut att dess komposition är sviktande och något slarvigt komponerad. Det är minst sagt svårt att uttala sig enhetligt om ”Röda rummet” eftersom den är så ojämnt fördelad, inte bara till textkomposition och handlingar utan även till innehåll och budskap.

Samhällskritiken och den fräna humorn går genast hem och väcker gensvar, tankar och känslor. Som kvinna reser man dock instinktivt ragg mot den förlöjligande kvinnopolitik som Strindberg bedriver, därtill som tillhörande en yngre generation är det även svårt på sina ställen att hänga med i diverse av de filosofiska och politiska diskussionerna och försöka se vart resonemanget leder till på sikt. Naturligtvis påverkar de här faktorerna eftersom det inte känns som att jag till fullo förstått allting jag läst; även om jag tvivlar på att någon läsare gjort det. Uppbyggnaden gör helt enkelt romanen svårläst och tungsmält, inte ens den frätande satiren förmår lätta upp det intrycket totalt. Kronologin är det dock inget fel på, boken börjar i händelsernas centrum med tillbakablickar nu som då och sedan hoppar vi framåt mot intressantare händelser och intriger.

Slutligen bör påpekas att ”Röda rummet” är en bok värld att läsas om man bara har överseende med dess komplexitet och komposition och låter verket ta den tid i anspråk som det kräver. Trots den många gånger dämpade stämningen i romanen är det lätt att ta till sig Falk som person och när man väl kommit in i handlingen och greppat perspektivet flyter resten av sig självt tills det något hastigt avklippta slutet. Romanen blev för min del ingen himlastormande upplevelse men fler litterära stunder med Strindberg kommer det definitivt att bli.

av Malin Strandvall

 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.