Den kvinnliga ”solidariteten”

Det är något som skaver.

Med allt tätare intensitet avslutar jag mina enbart kvinnliga engagemang. Grupper, nätverk, sammanhang. Jag tycker att det är, ursäkta språket, jäkligt trist. I grund och botten köper jag nämligen fullt ut konceptet med att vara med i och aktivt delta i diskussioner som äger rum i forum stängda för män.

I grund och botten förstår jag att trenden går mot att allt fler kvinnor föredrar att endast verka och synas i enbart kvinnliga grupper.

Jag tillhör inte kategorin manshatare, däremot har jag i likhet med många andra kvinnor helt enkelt tröttnat på det diskussionsklimat som ofta råder i mixade grupper online. Ett typexempel är att någon – man, kvinna – ställer en fråga och istället för att bemötas på ett genuint sätt tenderar det att dyka upp diverse manliga besserwissers som vill lägga ut texten á klassisk mansplaining.

Huruvida det är relevant för sammanhanget eller frågeställarens situation är underordnat. Primärbehovet är att få synas och höras. En annan klassiker är att man ställer en fråga, gör ett inlägg i diskussionen och vips är DM-inkorgen fylld med ”Ses?”, ”Snygg, vad gör du ikväll då?”. Fel kommunikation vid fel tillfälle – framför allt är den oombedd.

Med allt tätare intervall väljer jag ändå att avsluta mina renodlat kvinnliga sammanhang. Det är något väldigt sorgligt och tragiskt över det, men jag kan helt enkelt inte känna mig hemma i de här sammanhangen.

Vad som oftast börjat med ”Yes, vad kul! Det här känns som en riktigt bra grupp med intressanta och drivna kvinnor med liknande intressen.”, slutar allt oftare med att jag undrar ”Hur i helvete hamnade man ens i den här pseudodiskussionen om patriarkatet bara för att några av medlemmarna här i gruppen verkligen anser att ALLTING är patriarkatets fel?”.  Och hur är det möjligt att verkligen ingen annan i den här gruppen reagerar och säger ifrån? Eller ännu värre: gör det, men inte tillåts ha en normavvikande åsikt utan att stötas ut från gruppen?

Jag tycker att det är ett rent ut sagt väldigt obehagligt beteende.
Det är ett beteende som skaver i mig. Rejält.

Allt oftare känner jag mig därför också som att jag är en född på en helt annan planet och undrar om jag missat något oerhört fundamentalt ”kvinnligt” under min uppväxt? Mina finska rötter passar åtminstone allt sämre in i den svenska, kvinnliga gruppgemenskapen som spridit ut sig digitalt.

Det skaver i mig när allt fler av grupperna, nätverken och sammanhangen verkar utgå ifrån ett slags inofficiell men underförstått accepterad grund att här i gruppen bör man helst känna sig kränkt, underordnad och övertygad om att jämställdheten kommer, den kommer vilken dag som helst nu. Vi måste bara börja med att mer inkluderande språk!  Bort med ”man” till förmån för det helt vansinniga ”en”. Han och hon bör även bannlysas, även i de fall där vi de facto vet att det rör sig om en man eller kvinna. Istället används ”hen” kategoriskt utan eftertanke.

Raljant och spydig just nu? Ja. Onekligen.
Det är dock svårt att komma ifrån ironin kring att samma grupper som älskar att kritisera andra samhällsgrupper själva verkar ha så svårt för självreflektion och konstruktiv kritik.

Kvinnor som kritiserar andra kvinnor gör sig icke besvär.

Vem får kritisera då? Vad får man ifrågasätta? Har jag rätt att göra min röst hörd? Jag vet inte riktigt längre. Det är komplexa mekanismer som styr.

Jag tar ändå risken.

Jag är språkvetare i grunden, har ägnat flera år åt bland annat språksociologi, genusteori och systemisk funktionell grammatik som analysmetod för att granska texter. Faktum är att jag till och med ägnade både min b-uppsats och kandidatexamen åt att granska bland annat just läsarinkluderande pronomen och försöka förstå hur kvinnor respektive män uppfattade språket i ett företags rekryteringsannonser.  (Här kan du läsa uppsatsen om du vill). Och tvärtemot vad du kanske tror ifall att du precis ramlat in här och inte känner mig sedan tidigare så tycker jag fortfarande att det här är ett vansinnigt intressant område. Jag önskar att vi pratade, forskade, skrev och diskuterade de här frågorna betydligt mer än vad vi gör i dag.

Samtidigt förstår jag också varför vi inte gör det. Samtidigt förstår jag varför folk, må det vara män eller kvinnor, till sist tappar lusten. Vi silar alltjämt mygg och sväljer kameler.  

Och det skaver i mig när allt fler av samma grupper, nätverk och sammanhang som säger sig vilja inkludera kvinnor i praktiken ironiskt nog även exkluderar kvinnor.

Det skaver i mig när samma grupper, nätverk och sammanhang som säger sig vilja motverka könsstereotyper samtidigt, medvetet eller undermedvetet, projicerar exakt den typen av könsstereotypa beteenden i regler, stadgar och ivriga uppmaningar om att vara varm, inkluderande och inbjudande. Historiskt sett beteenden som klassats som typiskt kvinnliga.

Vi övriga då? Får vi vara med, vi som inte köper genusdoktrinen rakt av?

Får vi vara med, vi som inte är övertygade om att alla orättvisor och oförrätter som drabbar oss människor är ett resultat av könsmaktsordningen? Får vi vara med, vi som fortfarande envisas med att se kön som något biologiskt istället för en social konstruktion? Får vi vara med, vi som fortfarande dristar oss till att ställa kritiska frågor om män, kvinnor, genus och hur vi interagerar med varandra i samhället?

Jag är faktiskt inte så säker på att vi får det.

Tillägg som kanske är på sin plats: Det här inlägget tillkom precis efter att undertecknad valt att lämna en kvinnlig facebookgrupp som börjat spåra ur totalt på ovanstående teman. Undertecknads irriterade sinnesstämning och lätt förhöjda blodtryck vid tillfället kan eventuellt ha bidragit till ett något mer onyanserat inlägg än ursprungligen tänkt. 

/Malin